Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 2

HI VUREVWINI (CH 13 JUL — Man läste för någon tid sedan i Wiäktaren en insänd artikel, undertecknad tKyrkoherde och ådagaläggande de många skäl svenska presterskapet verkligen har att önska framgång för representationsreformen. Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidn ng gifver vid handen att denna artikel är skrifven af domprosten Wieselgren i Göteborg. Så väl detta författarskap som artikelns innehåll är egnadt att tillvinna densamma en större uppmärksamket, och vi anse oss derföre böra i sammandrag meddela den presterlige författarens framställning. Författaren visar först att den svenske presten, som står uti så intim förbindelse till den svenska staten, icke kan eller bör hålla sig likgiltig för utvecklingen af statens lagar och institutioner, och han fortfar derefter: Får den svenske presten ej vara indifferent i förhållande till representationsreformen, hurudan bör då hans ställning vara? Bör reformen af honom befrämjas eller motarbetas? Vi svara obetingadt och utan tvekan: den bör befrämjas? Ett sådant svar hemta vi ej förnämligast från beskaffenheten af det hvilande förslagets politiska del. Vi tro, att äfven denna är förtjenstfull, säkert den bästa, som under närvarande förhållanden kan åstadkommas. Man upphöre blott att fordra fullkomlighet, eller vänta att hvar ock ett sådant förslag, bygdt såsom detta på allmänna val, och något annat är och blir sannolikt ogörligt, icke skall till en början hafva med sig många olägenheter, ja till och med faror; men äro då inga olägenheter eller faror förenade med bibehållande af den gamla ordningen? Man låte vid förslagets bedömande blott dess stora, onekliga förtjenster något gälla, såsom ståndsprincipens upphörande och derigenom samhällsklassernas naturliga sammanslutande, närmandet till brödrafolket genom en likartad representation och derigenom stärkande af unionen, hvarpå måhända, näst Guds nåd, hela vår politiska tillvaro beror, större konstitutionel frihet genom statsmakternas bättre samverkan, det lättare arbetssättet vid riksdagarne m. m., och vi tro, att hvarje svensk man skall betänka sig två gånger, innan han säger sitt nej till detta förslag. Men vi hafva här icke den förnämsta hänsynen till förslagets politiska del. Det för oss vigtigast2 är den omätligt stora vinst, som tillskyndas kyrkan derigenom, att genom upphörande af presterskapets närvaro vid riksdagarne såsom stånd deteamma beredes ledighet och håg att sysselsätta sig med hvad som egentligen åligger detsamma, nemligen ordets predikan, själavärd, prestbildning, kyrkotukt, sedeförbättring m. m., att det befrias från den falska och förhatliga ställning, hvari detsamma såsom politisk korporation råkat, och hvarigenom kärleken och förtroendet till detsamma betänkligt lidit, och slutligen att genom reformens framgång ett ytterligare hufvudsakligt steg tages i riktning till den börjande utspridning af kyrkans och statens verksamhet, som tidsomständigheterna ovilkorligen kräfva och som genom Guds synnerliga nåd, oaktadt presteståndets ihärdiga motstånd, af vår regering blifvit börjad. Vi vilja ej inlåta oss närmare på frågan, huruvida det kan vara enligt med Guds ord, vår gällande konfession och den ed hvarje prestman svurit, att han med åsidosättande af sitt egentliga kall skall år och dag sysselsätta sig med statsstyrelsen. Vi erinra blott om hvad Augsb. bekännelsen innehåller i 28:de artikeln: ?Derföre skall man icke sammanblanda dessa två makter, den andliga och den verldsliga. Ty den andliga makten har sitt åliggande att predika evangelium och utdela sakramenten, bör ej heller ingripa i andras embeten, bör icke tilleller afsätta konungar, bör icke rubba eller upphäfva verldsliga lagar eller lydnad mot öfverheten, bör icke stifta lagar för den verldsliga makten eller föra verldsliga tvister, såsom Kristus sjelf har sagt: Mitt rike är icke af denna verlden?. (Joh. 18: 36.) Item: Ho hafver skickat mig till domare emellan eder?. (Luc. 12: 14.) Och S:t Paulus säger till Philipperna (3: 20): Vår umgängelse (vår borgarerätt) är i himmelen?. Och 2 Cor. 10: 4: ?Våra krigsvapen äro icke köttslige utan mäktige för Gud att nederslå fäste, Med hvilka vi kullslå de anslag och all höghet som sig upphäfver emot Guds kunskap? På detta sätt åtskilja de våra begge dessa styrelser och makter, yrkande att begge såsom Guds högsta gåfvor på jorden böra hållas i ära. — Det heter visserligen i sammanhang härmed: ?Men om biskoparne besitta verldslig makt och bära svärdet, så ega de dessa icke såsom biskopar med gudomlig, utan med mensklig och verldslig rätt, skänkt af kejsare och konungar till verldsligt förvaltande af deras egendom, hvilket alldeles icke angår evangelium?; men detta torde vara en tolkning af Herrans ord, som väl kan vara behaglig för kött och blod, när det gäller att komma undan det gudomliga ordet och söka en täckmantel för det maktlystna eller menniskobebagsamma hjertat, liksom vär kyrka genom andra klyftiga kyrkorättsteorier sökt slingra sig undan Guds ords tydliga lära om Kristi oförytterliga konungadöme i sin kyrka och församling, till försvar för hvilket mera än en af våra reformerta bröder både i förgången och närvarande tid offrat allt hvad de haft dyrbart på jorden, ja! sitt lif. Huru Herren Gud dömer torde vara klart såväl af de anförda bibelspråken som af dem vi vilja tillägga: PVerldslige konungar regera och de som makten hafva kallas nådige herrar; men I icke så, utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare. (Lue. 22: 25, 26.) Lid och umgäll såsom en god Jesu Kristi stridsman?. skrifver Pau