Aftonbladet – 9 juni 1865, sida 2

-hvilande grundlagsutkas et, men efter hvad Jag personligen erfarit, kan förslaget påräkj . antyda att den danska delen af Slesvig skall IBluhme har rest till landet och kommer der veckans fem öfriga dagar planterar han I badort, för att rekreera sig efter de anstränI gande parlamentariska debatterna och samla Jsamlingen, som förmodligen börjar i AuBref från Danmark. Köpenhamn den 3 Juni 1865. Underrättelser ha nu ingått om samtliga valen, undantagandes tvenne, som på grund af lokala förhällanden ej kunna förrättas förrän något längre fram. Feedrelandet och Dagbladet mena,-att blott 51 af de valde riksrådsmedlemmarne skola rösta för det na ännu ett par röster, så att, då det ej behöfs mer än 52 röster, man kan antaga såsom temligen säkert, att förslaget gär igenom i riksrådet, åtminstone om man borttager konungens rätt att utse en del af öfre kemmarens ledamöter. Hvilket öde förslaget kommer att röna på riksdagen, är deremot omöjligt att förutse. ter visa sig nu tecken i luften, som återfalla till Danmark, men vår orklösa och matta regering tyckes, ej vara besjälad af någon synnerligt stor ifver att genomdrifva denna så önskvärda lösning af frågan. blott ett par gånger i veckan till staden för att tala med de främmande diplomaterna och deltaga i statsrådets förhandlingar. Unkäl. David reser om några dagar till en nya krafter till den förestående riksrådsgusti. Krigsministern är sjuttiosju år gammal och mycket skröplig. Han befattar sig blott med sitt eget departements ärenden och är särskildt mycket sysselsatt med förberedelser till ett öfningsläger, som under sommaren skall ega rum i mellersta Jylland. Breestrup är 76 år gammal och, ehuru hans själskraft är beundransvärd, måste det dock vara honom nästan omöjligt att sköta två så vidlyftiga befattningar som justitieoch kultusdepartementerna. Carl Moltke är alldeles imbecil, och således återstår blott två ministrar, som kunna antagas bry sig om större politiska frågor, men nämner man politik och Liitken och Tilliseh i samma andedrag, så framkallar man blott ett småleende å alla sidor. Folket, som under sista året blitvit genompiskadt af olyckans gissel, har återfallit i sin gamla sorglöshet. Det vackra vädret och den täcka naturen locka det att glömma sina utståndna lidanden. Kan man törundras deröfver? Gör ej individen på samma sätt, då han hemsökts af stora sorger. Vi danskar ha dessutom nu i så många år stått på förpost mot det framåtsträfvande tyskeriet, attvi blifvit vana att leka med faran. Det går oss liksom personer, som lefva sorglöst och inrätta trefligt åt sig på Vesuvii sluttningar, oaktadt de veta att en sjudande lavaström hvarje ögonblick kan förvandla deras boningar till en askhög och begrafva dem sjelfva under ruinerna. Både i Norraoch i Söderjylland, mest likväl i sistnämnde provins, börjar man känna att vi danskar ej längre böra ?lefva värt eget lif?; man börjar mer och mer känna sig såsom en del af ett större folk. Och detta länder just folkkänslan till ökad styrka, ty det är klart för oss ada, att slesvigholsteinarne, som äro oss underlägsna i antal, endast derigenom förmått genomföra sina planer, att de hade en stor nation bakom sig. Skola vi nu fortfarande stå allena, sä kunna vi ej undgå att uppslukas af Tyskland, som redan med starka krokar håller oss fast. Denna känsla gör sig kraftigt gällande hos hela folket, och då det nu vid flera till ällen, särskildt vid de sista valen, visat sig att folket ej vill följa hofvet och Augustiföreningen i deras bemödanden att göra Danmark till en tysk vasallstat, så framstår det som en praktisk nödvändighet att söka förbund med våra skandinaviska bröder. Det behofvet skall efter hand bli mer och mer lefvande och det lärer näppeligen dröja länge, innan en nordisk nationalförening, lik den i Stockholm stiftade, bildar sig här i landet. Men innan jordmånen är mottaglig, bör man ej taga ett sådant steg, hvilket då blott skulle skada saken. Tillsvidare kan man ganska lugnt öfverlemna åt hofvet och reaktionen att verka för den skandinaviska iden, ty ju mer dessa faktorer söka att motarbeta densamma, desto fastare slår den rot hos sjelfva folket. I alla händelser mäste vi, innan något annat kan företagas, ha slut på författningsfrågan. Så länge den är oafgjord, måste allt annat hvila. Huru man här i landet lönar förtjgastem derpå lemnar beteendet mot premierlöjtnant Anker ett slående exempel. ÖOstridigt var han bland danske officerare den, som ådagalade största dödsförakt och ihärdighet under Dybböls belägring. De välriktade skotten från hans nästan nedskjutna skans väckte med rätta fiendens beundran. Hans med borgare skänkte honom en hederssabel; men regeringen har trots allvarsamma föreställningar från olika sidor ej kun at förmås att insätta denne man, som säkerligen är en stor militärisk talang, i artilleriets linie (han har ju genomgått högskolan). Nu är han afskedad med en pension af två riksdaler (danskt) i månaden. Anker är, liksom löjtnant Lucianus Kofod, Bornholmare och oflicer i sin fäderne-ös milis. Grefve Björnstjerna, som för någon tid ernar lemna sin post, har haft afskedsföreträde hos konungen. F. d. mmistern Qvaade, som före krigets utbrott var danskt sände bud i Berlin, har nu åter tillträdt denna befattning. Då reaktionen förebrår Hall, att han genom Novemberförfattningen föranledt kriget, så borde den först och främst rikta sina beskyllningar mot hr Quaade, ty det var han som missförstod Bismarck och RRENO