Aftonbladet – 9 juni 1865, sida 2

ver den yngsta af Amerikas döttrar, tycktes denna afton, i månans bleka ljus, resa sitt hufvud högre än vanligt öfver molnen, att döma efter de täta förmörkelserna af dess omätliga fackla. Liksom kommande från foten af detta ofantliga berg, visade gig ungefär klockan sju på aftonen, nära horisonten, något som liknade dessa sydhafvets dufvor, som, af stormen drifna till Patagoniens kuster, sväfva öfver vågorna, nästan släpande vingarne deri, än hvilande pi den ena, än på den andra vingen, än visande, än döljande sig bland böljorna, tills de finna en hviloplats, antingen i masten på någon båt eller på Malvinas ekarpa klippor. Lik en hvit fjäder ur pamperons vinge, gled den lilla bäten, som vågade trotsa hafvet så snart efter dess vredesutbrott, fram öfver böljorna och närmade sig hamnen med hvarje ögonblick. Krigsfartygen, som lågo ytterst på redden, sågo snart att båten var en Callenera, elle; smugglarebåt, ty sådana gingo dagligen mellan Montevideo och Buenos Ayres, så länge den franska blockaden varade. Båten var odäckad och endast fyra personer befunno sig deri. Två voro sysselsatte att sköta det stora, spetsiga seglet, som dref båten pilsnabbt öfver vattnet; af de båda andra satt den ena vid styret. klädd i en grof kapott och en stor vaxlädershatt; den andre, som var insvept i en. kautsehuk-kappa ch som bar en klädesmössa med skärm, hade ingen sysselsättning, utan lutade sig beqvämt mot relin ven. Den förres blickar gingo från vattnet till seglet och från seglet till vattnet; den sednare betraktade oafvändt staden, som amtiteatraliskt höjde sig öfver stranden. Försilfrade af månskenet, reste