Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

träda på de anklagades sida, Vittnen hör des, som på aflagd ed intygade att fiskaler gilvit en sjöman 2 rdr, en annan 3 1dr, 0. 8. v. för aut de skulle kasta sten på badgästerna och mörbulta dem?. Den sårades rättegångsbiträde, som uppträdde vid sidan af den utaf justitiekanslern tillförordnade åklagaren bevakade också noga borgmästarens åtgöranden och det blef nu omöj ligt alt fria välisverkaren samt flera af de anklagade från ansvar, hvilket eljest utan tvilvel skett. Vi hafva i nu anförda fall sett huru en allmän äklagare kan glömma sin pligt, samt advocera för den tilltalade i stället för att söka framdraga alla bevis emot honom, om anled: aingar finnas att m.sstänka honom som brottslig. Men om nu allmänna åklagaren glömmer att fullgöra sin skyldighet, hvilket beklagligen ej så ytterst sällan inträffat, då den tilltalade är rik eller har en framstående samhällsställning, om han drifver saken lamt, om han till och med ej framdrager de bevis han känner om den rilltalades brottslighet. Hvad skall då målseganden, som oftast icke är juridiskt bildad och ofta nog icke ens känner värt rättegångssätt, hvad skall han göra för att skydda sin rätt, den staten på sätt och vis tagit ifrån honom, den okunnige, och lagt i ovärdiga åklagarehänder? Han skall anmäla förhållandet hos justitiekanslern eller ombudsmannen, svaras troligen helt snusförnuftigt. Medan denna anmälan hvilar der, har dom redan fallit och mången vigtig del af ransakningen gått ohjelpligt förlorad, endast till följd af måls;gandens okunnighet, den han icke egt rätughet att ersätta genom biträde. Det duger ej här att anföra att domstolen ser upp med en vårdslös och liknöjd åklagare, ty domaren kan ej helt och hållet ställa sig på målsegandens, sida i invecklade ransakningar, emedan rättens yttre anseende som opartisk derigenom skulle lida. Våra domare göra det icke heller, utan om en mälsegande underlåter att förete bevis och i allt stå på sitt bästa, är det han sjelf som derigenom blir lidande och ofta har han ringa eller ingen nytta af allmänna iklagaren, som endast är med för syns skull. Men man bör och får också icke vara så sorttänkt att man nekar en målsegande biräde då han finner sig vara deraf i behof och detta bör så mycket mindre inträffa, då len tilltalade är jurist och redan såväl i ina förklaringar som muntliga anföranden Ökt slingra sig från saken. Det är derföre orgligt finna en sådan åsigt, som den ofvan mnämnda uttalad af en ötverdomstol, der nan åtminstone förr trott sig ega anspråk vå att finna ett högre juridiskt vetande, en värmare kännedom om juridikens utvecking i andra länder samt en härmed förelad praktisk skarpsinnighet, så att någon äng lagens anda och mening blifver rådrägad och ej alltid den döda bokstafven.