Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

denna kärlek, som i dag gör mig så lyck: lig; jag har blifvit älskad, så svm jag ville blifva det — men — sedan skiljas vi för alltid. Ni tager med er den skank jag gif. vit er, min första kärlek och sedan — se. dan glömmer ni mig. Jag — jag skall minnus dessa stunder, jag skall minnas de ord ni talat — det skall blifva för mig, som en tafla af sällhet, hvilken jag känt här på jorden och jag skall vara lycklig i vissheten att återfinna den i himmelen. Men detta är icke allt, Eduardo. Jag är ulldeles viss på att min kärlek alltid, ulltid skall förbytas i tärar och olyckor: det år en bestämd öfvertygelse, en tix id, om oi så vill, men den har ännu aldrig visat sig vara oriktig; jag älskar er, Eduardo, och det är derföre jag icke vill draga olyckan öfver ert hufvud.? Amalia var blek, men hennes läppar voro röda som koraller och hennes ögon lyste af en fuktig glans. Det låg öfver hennes ansigte utbredt ett uttryck af nästan himmelsk inspiration, men hennes händer diarrade mellan Eduardos, likt en liljas blad för höststormen. Amalia, svarade Eduardo, det är icke kärlek blott som bor i mitt hjerta, det: är dyrkan, tillbedjan för Guds verk på jjorden; dyrkan, tillbedjan, såsom mitt hjerta känner den för allt som är stort och ädelt i verlden. Ät den qvinna, som jag trocdde lycklig, skulle jag knappt vågat bjuda min kärlek: åt den qvinna, som fruktar olyckan, kan jag offra mitt hjerta, mitt lit, mmin framtid. Jag vet att döden långe nog swäfvat ölver mitt hulvud — nåväl, Amalia, låt mig dö vid din sida, lät mig ur din blick hemta kraft att förlåta verldens grymhet, låt mig sedan 1 himmelen mottaga som ett doft af din kärlek, de suckar ditt hjerta egnar mitt minne. Nyss talade älskaren; nu är det mannen, som på knä vill erbjuda dig ett hjerta för att älska dig, en arm för att försvara dig, ett lif för att belga det till din lycka.? ?Nej, aldrig.s