Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

sjukdomssymptomerna; några ?kloka guh bar, som rädfrågades, förklarade attinger fara var ä färde: det kunde vara sämre? Man var väl kanske ej så fullt öfverty om att samhätlet verkligen var friskt, me man sökte imbilla sig det, emedan man e vägade sig på diagnosen af fruktan för at ljuna sjukdomen obotlig. Och det är far: värdt att förhållandet nu är enahanda. Li kasom en person, hvilken har feberkännin gar — skref en författare redan för ett år tionde tillbaka — icke vågar röra på sig emedan en dunkel känsla säger honom, at så fort han det gör, begynner han riktig skaka, likaså tyckes Europa nu sitta uppoct hopkrupen i ett hörn och bara vänta och vänt: och känna efter, om icke en parosxym vill in ställa sig; och den gamla matronan vågar ick för sitt bl att röra på sig, för atticke, son hon tror, påskynda utbrottet och komma iktig storskakviog. Det enda hon väga röra är tungan och några skrifvarefingrar men också rör hon dem med besked oci strör ut stora ord, så att det är en lust ät Hon lägger sig uti allt hvad enskilda före taga mot enskilda, men ingalunda för at ställa sj-Ifva gerningarne till rätta, utan en dast för att hitta ord, hvarmed den ene kan komma ifrån skammen att ha tålt allt hvad den andre giort. Det var en gång en herre. som fick en örfil af en annan och fr gade barskt: Skall detta vara skämt eller ailvar??? — Rent allvar! — Det var väl det för herrn, ty jag skall säga, att jag tål al drig skämt.? Örlilen blef sålunda lyckligtvis icke casus bell? Det är för närvarande en medlem af den europeiska statsfamiljen, som af en annan fätt en örfil — såvida öfvermodigt trots och röfveri äro så goda som en örfil — och Europa lade sig genast i saken. Men huru gjorde hon det? Männe genom att säga besvämdt och utan omsvep: Godtgör du icke skymfen genom en ursäkt, äterlemnar du icke genast det rölvade och fyller skadan, så får du med oss samtlige att göra, och det utan vidare parlamentering? Nej bevars. Allt hvad som bråkas med är endast att hitta några ord, som ungefärligen uttrycka det der: ?Jag täl aldrig skämt?. Med tjogtals skepp och tusentals kanoner och hundratusentals bajonetter, färdiga att göra tjenst i ögonblicket, letar Europa efter vågra ord. itfrigare och ängsligare än någon gymnasist som håller på med en kria. Och den som först lyckas hitta dessa märkvärdiga ord, han är samtidens störs:e diplomat. Detta förefaller som ett skämt, och är dock pura, bokstafliga sanningen. Och hvad kun skälet vara till en så besatt maskerad? Ingentipg annat än den der fruktan hos honom med tebersänvingarne, au om han rör på sig, skall en stor skakning påkomma, ett u brott ar hvad han känner smyga i kroppen, men tror sig kunna komma ifrån geom att ligga stilla och dricka fläderie. Denna sjukdom, för hvilken spräket har ett mera expressivt än fint ord, pås ås eljest botas säkrast med hvad patienten just allra mest fruktar, nemligen stark rörelse. Attläta sina soldater marschera från ena landsändan tll den andra, att läta sina skepp segla på alla verldens haf, det vågar man; men att låta dem företaga någonting af allt det, hvarför de lärt sig marschera och segla, det v. gar man icke, af fruktan för den der starka rörelsen. Dä-igheten blir vår död. ? Pessimist! pessimist !? hör jag åter ropas if dem, som alltid anse det som är för det iira förträffligaste som kan finnas. Men pessimist är blott den som misströstar, insalunda den som tror på mensklighetens sära utveckling, på vissheten af att en förudrad tingens eller idernas ordning skall sinom tid utbytas mot en ny, och som lott önskar att hvar och en i sin stad ville iTbeta på alt förmedla ötvergängen, till undrikande af dessa törfärliga katastrofer, då ivilisationen synes nära att begrafvas unler de sammanstörtande spillrorna, att dränas i strömmar af mennirckoblod. En sådan atastrof var året 1789. Hvem vill icke elst undvika dess ytierbgheter? Det är annt, att efter skräckscenerna beträddes åte ramätskridandets väg med säkrare steg än rr. Af denna revolution föddes en ny ciilisation, en litskraftig generation, som förde nenskligheten ett stort steg framåt. En hvar emnade sitt bidrag; den ene ångan, den ndre elektriciteten, den tredje vetenskapens fslöjade skatter, den fierde fullkomnandet af nordvapven, som har till uppgift at förminka och efterhand omöjl:ggöra de brödramörande striderna mellan iolken. Hvem kan ara pessimist med ett sådant skådespel för gonen? Hvem kan betvifla, attdetsekel, om bevittnat nationaliteternas återuppstånelse, despotismens undanträngande, vetenkapens och frihetens glänsande segrar, har ig en ärofull och välsignelserik uppgilt relagd? Men hvem kan också tro härpå tan att tillisa mana till ett rätt aktgifande på tidens tecken, till vsken omtauke m att hafva olja i lamporna? I en tid, om strälvar att göra rättvisan, den full-: omliga rättvisan till samhällets högstal. ig, är det icke nog att en konung anta-: er ett ädelt valspråk, som ger uttryck ät etta sträfvande: ban måste också bringa e fiendtliga krafterna till underdånighet erunder, så att valspråket ej må stå der lott som en gengångare, upplysande det jupa svalget mellan grundsatsen och dess llämpning. I en tid, som vill nationaliternas fasta sammanslutning, är det jargt ait spjerna deremot, ja att tveka. Vi afva nyligen gett samtidens siörsie medorgare offra sin republikanska öfvertygelse