Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

lägt, så obildadt, så etter sin tid, del var det icke blott icke godt för mig, utar det var mig en verklig olycka. Jag förstod det suart, och fann mig också snart ensam midt i mina fäders land. För att kunna lefva i tired har jag lefvat allena, så snart jag kunde göra det. Mina böcker, mitt förtepiano, mina blommor, allt hvad andra unse för obetydligheter, och som för mig är hka nödvändigt som luften jag andas, har varit mig nog och jag har varit lugn och — nej, endast lugn. Det selades mig alltid något... ja, något felades mig.? ?Nåväl, och nu? Nu ber jag Gud blott bibehålla mitt hjerta sådant det är, för att det aldrig må önska nägot mera.? ?Amalia, min själs engel, ja du har rätt: vi skola i denna stund tänka på Gud, ty ifråa Honom haiva vära själar utgått, hvar och en för sig, för att sedan i denna verlden uppsöka och möta hvarandra. De hade samma ursprung; de hafva sammanträffat, igenkänt hvarandra och förenat sig hastigt, ögonblickligt, men för evigt. Båda halva lärt känna olyckan, endast för att desio bättre uppskatta lyckan. Amalia, du skall blifva min, min för evigt — vill du icke det?? ?Jo, jo; min själ, mina tankar skola fö evigt tillhöra er, Eduardo... men för Guds skull, yrka ej på något annaut!? utbrast Amalia och dolde ansigtet i händerna. ? Amalia ! ?Nej, nej, aldrig !... förlåt mig, Eduardo... aftvivga mig ej ett löfte, som jag darrar för att gilva... ingen, som tillhört mig, som älskat mig, har kunnat undgå olycka och död. Det är ett öde, Eduardo, ett olycksöde, som träffar bvar och en som stär i förbindelse med mig... jag har iörlorat alia dem som älskat mig... jog hör i mina drömmar en proftetisk röst... mitt hjerta darrar af dystra aningar så snart jog tänker på en framtida lycka. Haf medlidande med mig, Eduardo... Jag mottager