Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

händelser eler tankar, som de ej gilla hosina beundrare. Det dröjde ocksa icke lävge förrän Eduardo hade glömt både Mariik och hans blickar, bäde det förflutna och dei kommande, både Buenos Ayres och hela verlden. Han var helt och hället upptage af att se och höra sin älskade, att berusa sig af hennes blickar och småleenden. Hvar och en, som, hkt de ganla sibyllorua, i osynlig måtto kunnat vara närvarande I detta rum och inandas denna ljumma atmosfer, så alt saga uppfylld alkäriek och blomsterdoft, skulle haiva förstått huru mycket -könt, huru mycken känsla, huru mycket af det gudomliga, som innehålles i en sådan ren, fullkomhg kärlek, som blott ädla bjerian kunna kävna, och som öfver qvinpans kyska panna kastar den renhetens skira slöja, den enpglaklarhet, hvarmed hon en sång nedsteg från himlen, utgången ur skaparens hand. Ja, jag är lycklig! utbrast Amalia efier ett ögonblicks hänryckning, hvarunder hennes ögon druckit sälihet och kärlek ur Eduardos, Amalia! om jag för er offrat de skönasie är af mitt lit, om jag för er utgjutit inull sista droppen af mitt hjerteblod, skulle lessa få ord utgöra kronan på min ära och lycka! svarade Eduardo och tryckte Amalas fina händer mellan sina. Ja, jag är lycklig! Hvarföre skulle jag neka det? sade Amalia. Jag har icke varit det förut. Ett oblidt öde tyckes hafva jörlöljt mig ända från vaggan. BSjelfva min akter var icke en sådan, hvarigenom en vinna blir lycklig. Jag kunde ej förfraga att man vid smäsaker fästade nåson vigt; jag kunde ej fördraga hvarken jättsinnet eller småsinnet; jag älskade rihet och oberoende; mitt snne kunde ej kulvas bvarken genom förödmjukelser eller beräkvingar; jog älskade ullt skönt, stort och ädelt i naturen — allt deta, Eduardo, är i allmänhet icke godt för en qviona. Men i vårt samhäle, häf i Amerika; der allt ännu är 8 oredigt, så