Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 3

gör minor och kontra-minor efter konstens alla regler, och fångar sina fiender i fotapglar, utlagda tio år på förhand. Som allt mitiativ och all handling äro skadliga och illa ledda, så hålles naturligtvis lätjan i ära. En mängd menniskor lefva i Rom, man vet icke huru, utan inkomst eller yrke. Adra förtjena tio ecusi månaden och depensera trettio; utom sin synliga syssla hafva de alla slags resurser och utvägar. Till en början utdelar sv re.sen två eller tre hundra tusen ecus i allmosor, och hvarje prins eller adelsman anser sig af rang och tradition 1ödgad att öfva barmhertighet; den och den ger sina sex tusen ecus om året. Lägg dertill att det öfverallt gifves buona mancia; visst folk bär på sig sina femton suppliker om dagen, och af dessa gör en elter två äsyftad verkan; supplikanten får sg sin middag, och detta är sålunda ett yrke för godt köp och utan synnerlig ansträngning. Detta yrke har sina egna handtlangare; till den ändan ser man offentliga skrifvare i fria luften, med hatten på hufvudet och ett paraply vid sidan, skrifvande suppliker på papper, som fasthålles medelst små påiagda stenar. Kort sagdt, i detta allmänna elände bistår en hvar den andra; en tiggare är icke en sjunken varelse, en galerslat lika litet. De äro hederligt folk, lika hederliga som andra, endast med den skilnaden att olyckan drabbat dem; på denna grund gitva äfven de fattigaste nägra bajocchi. Sålunda under hålles lätjan; på berget på sidan om Frascati, fann jag vid hvarje betesmark en man eller -tt barn för att öppna -bommen; vid kyrkoportarne skyndar sig en fattig sate att öppna läderdörren för en. De förtjena sig på detta sätt sina fem eller sex sous om dagen, på hvilka de lefva. Jag känner en man, som har sex ecus i månaden, och går klädd i en gammal rock, som han otaliga gånger lappat; familjen föremäktar af hunger och lånar ibland af en granne några paoli för att draga sig fram under veckan. Men icke desto mindre gå sonen och dottern på promenader om söndagen ganska väl klädda. Denna flicka är dygdig, emedan han ännu icse är gift. Sedan hon väl fiskat åt sig en man, blir det en annan sak: man skall då finna det helt naturligt att hon skaffar sig medel till sin toilett och hjelper sin man. En mängd husbåll lefva på detta sätt af hustruns skönhet: mannen tillsluter ögonen, och öppnar han dem någon gång, så är det eudast för att bättre fylla gina fickor. Skammen generar honom icke; det firnes så mycken fattigdom inom medelklassen, och då familjen ökas, är mannen så beklagansvärd, att han utan synnerligt bråk lider en rik beskyddare. ?Min hustru vill ha vackra klädningar; må hon då sjelf fi tjena sig sådana!? För öfrigt utöfvar sty relsen en förnedrande verkan på det hela. Man är så van vid all slags lumpenhet, man bäfvar, kysser handen på presten, förödmjukar sig; från den ena generat onen till den andra bafva stoltheten, kraften, det manliga motståndet blifvit omsorgsfullt utrotade likt ogräs. Den, som inom sig bär fröet dertill, blir så länge trampad, att detta slutligen helt och hållet förqvälfves. En typ för detta själstillstånd är de gamla marionett-teatrarnes Cal.ndrino, den betryckte, af verlden illa ätgävgne lekmannen, i hvilken den inre spännfjedern är bruten, som tagit sitt parti att skratta åt allt, äfven åt sig sjelf, fom, gripen af röfvare, låter utplundra sig och dervid endast helt skämtsamt yttrar: 7I ären jägare!? — ett bittert bouffonerie, en frivillig arleqvivad, som hjelper att glömma litvets olyckor! Denna karakter förekommer ofta. Mannen resignerad, förnedrad, leiver på sin hustru. DS han fått sin anpart, går han ut alt promenera, tager sig en kopp kaffe på cafcet, ser efter hvad det är för väder och bereder sig nöjet att på gatorna visa det nya klädet i sin rock. En romare och en romarinna sätta på sig allt hvad de förtjena eller hvad man ger dem. De äta litet och dåligt, maccaroni, ost, käl och dy-: likt; om vintern ingen eld; möblerna usla, allt endast beräknadt på det yttre skenet. Man ser på gatorna, på Pincio, en mängd damer med präktiga sammetskappor, och en hop vackra unga karlar, friserade och med nya handskar: det yttre är putsadt, nytt och glänsande; men kastar man en blick på det som döljer sig under denna grannlåt, möter en oltast en vämjelig syn. Vid sidan af lätjan blomstrar okunnigheten, likasom en tistel bredvid en nässla. En af mina vänner, som någon tid lefvat i trakten af sjön Nemi, berättar, att det om eftermiddagarne var alldeles omöjligt att Jå eit bref; doktorn, presten och apotekaren valde nemligen devna tid för at tega sig en promenad, och det fanns ingen mer än de i hela byn som kunde läsa. Ungefär på samma sätt är det i Rom. Man berättar mig om en adlig familj, som bor i två rum och hyr ut fem andra; detta är deras enda inkomst. At fyra flickor är det endast en som kan skrifva; man kallar henne derför den lärda (la dotta). Fadern och sönerna gå på coftet, dricka ett glas kristallklart vatten och läsa tidningen. Detta är hela deras lif. Iogen framtid för en ung man; ban känner sig helt lycklig om han i pålliga kansliet eller annorstädes kan få sig en plats med sex ecus lön i månaden. Här finnes hvarken handel, industri eller arme: många bli munkar och prester och lefva af sina messor; utom landet vågar man ej söka sin lycka; polisen bommar för porten efter dem som gå ut. Bostäderna se följaktligen ut som usla och smutsiga kyffen. De ifrågavarande damerna gå ända till klockan tyra på efiermiddagen i nedskrynklade och slarfviga morgondrägter. Jag känner ett hus, der