Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 3

huggarne gifva marmorn en fulländad poli tyr för att behaga sina rika kunder i utlandet; deruti består deras styrka och deröfver komma de föga. Största delen be: står af handtverkare, som verkställa kopior. Den stora allmänheten har sjunkit lika djupt: romarne känna icke sina mästerverk annat än genom främlingarnes beundran. Detta kommer sig deraf att den sanna själsodlingen är dem förbjuden. Omöjligt att resa utan ett pass af päfven, och detta pass blir oita nekadt. En namngifven italiensk artist kunde icke erhålla tillåtelse att resa till Paris. — ?Res om ni så vill, hette det, ?men tänk inte på att komma tillbaka.? Man fruktar att de skola föra hem med sig liberala åsigter. Läkarne äro ingenting annat än barberareelever och advokaterna simpla lagvrängare. Alla äro de inskränkta inom sin specialitet. Polisen, som annars är medgörlig nog, tål icke att man sysselsätter sis med någon vetenskap, som ligger nära religionens eller politikens område. En person, som studerar och läser mycket, äfven hemma hos sig och för slutna dörrar, kommer genast under polisuppsigt. Man trakasserar honom, man öfverhopar honom med husvisitationer för att få tag uti förbjudna böcker; man anklaar honom för att ha lättsinniga taflor. an underkastas precetton, d. v. 8. nödtvånget att begifva sig hem före Ave Maria och atticke gå ut efter solens nedgång; bryter han en enda gång deremot, så arresterar man honom; en utländsk diplomat berättade mig att detta hade händt en af hans vänner. — Man nämner i Rom en matematiker och en eller två antiqvarier; men öfver hufvud taget äro de lärda der föraktade eller förföljda. Om någon är lärd, döljer ban sin lärdom eller framställer den som om den vore en mani. Okunnigheten deremot är väl sedd, emedan den alstrar blind lydnad och underdånighet. Hvad professorerna angår, så ha de förnämsta, det vill säga de vid universitetet, tre eller fyra hundra ecus om året och hälla fem föreläsningar i veckan; detta visar den grad af akwing man här hyser för vetenskapen. För att kunna lefva, slå sig somliga på medicinen eller byggnadskonsten, andra bli embetsmän, biblotekarier, m. m. Flera, som äro prester, få penninoar för sina messor, och alla lefva de mer in tarfligt. Jag har i kalendern räknat mer in fyratiosju katedrar, och som det finnes femhundra lärjungar vid universitetet, blir det ungefär tio lärjungar på hvar professor. Påfven har nybgen tillåtit en kurs i geologien, om har fyra åhörare; i den verldsliga historien finnes numera icke nåzon prolessor. Deremot äro kurserna iteologi mycket talrika. Detta visar hela institutionens anda; medeltidens vetenskaper olomstra der, medan de moderna vetenskaerna få hålla sig vid dörren. Inom den nedicinska fakulteten finnes icke någon oraktisk undervisning i föreläsningskonsten; ultsammans består i nägra kartor, som framställa organerna, och dessa kartor äro höljda ut en gardin. En narr, känd för sin okunvighet, fick denna plats genom fruntimmersntriger. Det öfriga är 1 samma stil. Proessorerna äro mer än lofligt okunniga, enlast några få af dem hafva tillbragt ett par veckor i Paris och utölva sin konst på sjukus, som äro hundra år efter sin tid. I wospitalet för hudsjukdomar gör man inkärniogar i bufvudet på dem som hafva utslag på kroppen. När såret ärrat sig, väller man upp dem i rad och stryker dem ;m hufvudet med en pensel, doppad i en viss mixtur; samma pensel begagnas åt illa, och det är kanhända i åratal som den ätt göra tjenst. Man kan af allt detta Juta till värdigheten och vigten af de fria yrkena. Finnes det väl här någon moralisk epännsraft? Största delen af mina vänner svaar nej på denna fråga; styrelsen har förlerfvat menniskan. Folket är i allmänhet ntelligent, beräknande, listigt och i hög ;rad egoistiskt; ingen eller nästan ingen kulle vilja riskera sitt lif eller sina penvingar för Italien. De skulle skrika högt, emna åt andra att bandla, men sjeltva icke söra det ringaste offer. Hä gifvenhet och uppoffring anse de för enfald, och le ett int löje då de se en fransman brusa upp h vid ordet fädernesland och ära vara ärdig att sätta armar och ben på spel. De förtro sig icke åt er, men lämpa sig fter er, de äro oändligt artiga och tålmoliga och låta icke det ringaste löje undalla sig vid de barbarismer och fel i uttaet, hvartill en församling alltid gör sig skyldig. De förblifva herrar öfver sig jelfva, vilja icke kompromettera sig, tänka :ndast på att draga sitt jern ur elden, att skaffa sig fördelar och att lura en kvar som sommer i deras närhet. Hvad vi kalla finsänslighet är dem helt och hället okändt. Säsom exempel härpå kun anföras, att det innes en mängd procentare bland samhälets rikaste och förnämsta män. Hvar och en har här sin beskyddare; omöjligt att på annat sätt kunna taga sig fram; man mäste ha en sådan för att erhälla den minsta småsak, för att lå rättvisa, !or att kunna lyfta sina penningar, för att kunna få behålla det lilla man har. Gunstsystemet och det personliga inflytanlet spela här en framstående roll. Laga så att ni har till er tjenst eller i er familj en vacker qvinna med ett medgörligt lynne, och ni skall äfven ur det mest kritiska läge framgå hvit som snö. En af mina vänner jemför detta land med Orienten, der han har rest, med den skilnaden, att det här icke är styrkan, utan fintligheten som styr; en filfig person, som vetat skafla sig eti oodt ryggstöd, kan ernå allt hvad han vill. Lifvet är en kabal och en strid, men under jorden. Under en presterlig styrelse skyr man framför allt det som väcker uppseende och gör buller; ingen brutal energi n