Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 2

ormmöten och i dag kunna vi till nämnda intal lägga omkring femtio — således under loppet af tre månader mer än hundrade, mestadels talrikt besökta reformmöten, hvilkus resultat nästan undantagslöst varit ett enhälligt och obetingadt gillande af det hvilande kungliga förslaget till representatio nens ombildning. Aldrig förr har i värt land något ärende förmätt framkalla en så omfattande rörelse; också har sällan en så djupt ingripande vältärdssak väntat sin dom al Sverges rikes ständer. Folkets mening är nu känd, och det väntar, att de, som ännu i kraft af lagens bokstaf äro dess representanter, men ej dess herrar, hört och törstätt den. Då man besinnar, huru föga någon öppen politisk agitatiop har förekommit i värt po litiska lif, der den endast visat sig säsom sällsynta undantag, skall man nödgas erkänna, att den reform-rörelse, som under de sista månaderna egt rum, anzgifver en lika allmän som bestämd ötvertygelse. Vi äro ej vana vid meetings, floder ar ströskrifter, den dagliga politiska pressens nästan uteslutande sysselsättning, under flera månader å rad, med en enda fråga; någonting i riogaste mån jemförligt med agitationen i England för parlamentsreformen 1832 eller den ännu mer kolossala för spanmälslagarnes upphäfvande på 1840-talet har al drig hos oss existerat. Ja ej ens ett sådant svall och brus i samhällslifvet, som vi va-. rit vittnen till i Danmark under sista halfåret, har något politiskt tvistemål hos oss förmått framkalla; hvad äro de tre, fyra skrifter mot reformen, som hittills här sett dagen, mot de tjogtal, hvartill kriget och författningskampen der gifvit anledning? Ensamt den fraktion, som representeras af Augustiföreningen, har riktat bokmarknaden med ett helt dussin politiska broschyrer, och af det nationalliberala partiets långt flera har den sista under loppet af några veckor blifvit spridd i mer än fyrtiotusen exemplar. I Danmark, liksom i England, är den politiska agitationen hemmastadd, men hos ss ej. Det lärer då ej sakna sin stora betydelse, att denna gång folket stått upp såsom i sanning en man och uttalat sin åsigt, sitt hopp och sin vilja. Den lugna besinning. hvarmed den stora reformvänliga majoriteten städse uppträdt, och som ådagalägger hela obefogenheten af de förebråelser mat Ppressen och andra, som hota med farliga följder?, hvarmed en talare å mötet i hufvudstadens tredje valkrets förvånade sina åhörare, är ett bevis på folkets medvetande om styrkan af dess enhälliga opinion. Bakom denna mätta och detta lugn står ett oryggligt beslut. Under sistlidne månad ha reformmöten egt rum å följande orter: Alingsäs, Backasand, Bollnäs, Borås, Bälinge, Carlstad, Edsbergs Sauvna, Eklanda, Engelholm, Euköping, Finspong, vestra Göinge, Halmstad, Hede, Herrestad, Holmen, Kongelf, Kyrkehy, Källängen, Lerum, Lindesberg, Ljungs kile, Lund, Öster-Lötsta, Marstraud, Öscarshamn, Rabbalshede, Romfartuna, Röinge, Skedvi, Svevnevad, Söderhamn, Stockholm, Tjellmo, Tysslinge, Wabacka, Wretstorp, Wika, Ystad, Åby, Örebro, Östad. Endast vid två af dessa möten har stämningen vi. sat sig odeeiderad, nemligen å första mötet i Lindesberg och vid mötet i Öster Löfsta; mot förslaget utföll det andra mötet i Lin desberg. Slutligen må erinras om hrr Säves och Otterströms adress till Skara stifts prester och lärare samt om Nyköpings prestoch lärareförenings yttrande till förmän för det hvilande förslaget. Litet emellan ingå från skilda delar af landet underrättelser om manstarka utvandringar till Amerika — underrättelser, hvilka ingen sann tosterlandsvän kan annat än med hbfligt beklagande mottaga. Ej skall någon djerfvas säga, att Sverges allmoge är oförnojsam, ovillig till ansträngningar och härda mödo , eller smittad af en förskämd tidsanda, som förslöat kärleken till fosterjorden och ingifvit lystnad efter obunden trihet, lätt förvärf och njutning: ingen skall våga på det sättet förklara den svenska utvandringen. Vi tro ej ens att den teorien pas ar på Tyskland, der den blifvit uppfunnen. Upptinningens ära tillkommer en af den politiska konservatismens talrika evangelister der i landet, professor Riehl i Mänchen, en spekulativ politiker af det slag, som endast Germanien kan alstra, en tillbedjare af allt gammalt och fiende till allt nytt; den af medeltidsartade samhällstörhälsanden föranledda utvandringen är honom derföre en styggelse, ty den innebär en protest mot den maskstungna samfundsbyggnad, i hvilken han förälskat sig, och hvilken han prisar i digra arbeten, fyllda med salvelsefull reaktiouspolitik och en slags gudsnådlig kristendom. Ingen har uttalat en så professorligt obarmhertig fördömelse öfver sina af politiskt förtryck och ekonomisk nöd till utvandring tvungna landsmän. Men har hans teori för utvandringsfenomenet ej i Tyskland befunnits giltig, så duger den än mindre i Sverge. Samhället, de styrande, ma akta sig att anklaga dem bland våra landsmän, s m söka sig nya hem i den Nya Verlden. Kanske vore bättre, att de ransakade sig sjeltva, ty eljest händer att historien vänder anklagelsen mot — dem, Regeringen har dragit försorg om, att de utvandriogslystue skola blitva upplyste och varnade af K. M:ts befallningshafvande. Skall den välmenta åtgärden komma att nå gonting trätta? Vi frukta, att verkaingarne bli inga eller ringa. Man skall förmodligen med misstro mottaga varningarne. Så oupplyst är ej den arbetande hefolkningen, att den ej uppskattar en rättsskipning, sådan