Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 2

emellertid uppriktigare än jag önska dir lycka. Jag ser allt och gillar det fullkom ligt. Lät mig blott handla. Ar du lyck lig? ?Ja?, svarade Amalia med ögonen full: af tårar. Eduardo älskar dig och dermed är jag mycket nöjd. Tror du det, Daniel?? Tviflar du derpå, Amalia?? Jag tviflar på mig sjelt.? PÄr du då icke lycklig af denna kärlek? Ja, och nej.? Det är som att svara hvarken ja ele nej. Således — du älskar honom och äl skar honom icke?? Nej, jag älskar, jag älskar honom, Da niel.? Nåväl, Amalia ?? Nåväl — min kärlek gör mig lycklig. men jag darrar för det han älskar mig — det har alltid medfört olycka.? Vidskepliga, lilla toka!? ?Kanhända; men det är olyckan som gjort mig sådan.? Olyckan förer oss ofta till den rätta lyckan, min väninna.? Gå nu, Daniel, Eduardo väntar på dig. ?Farväl! Vi återse hvarandra snart, sade Daniel och berörde lätt den vackra kusinens panna med sina läppar. Ett ögonblick sednare uppstego de båda vännerna i vagnen, men innan den i starkt traf rullade bort öppnades ett fönster i Amalias salong uch tvä par ögon utbytte en ut: trycksfull afskedsblick. Femte KAPILTET. Tjugolyra. Det var aftonen ar den 24 Maj 1840. Deunu för Buenos Ayres så betydelsefulia