Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 2

STOCKHOLM den 1 Juni. Återblick på Maj månad. Bland mängden af fråcor?, som bida var och lösning, är det en, på hvilken med varje månad, hvarje vecka, som går, den Illmänna uppmärksamheten mer och mer deladt riktas — nationens stora litsfråga, om ej vidare får falla. En af de lätt räknade reformmotståndare, om höjt sin röst mot det kungliga förslaet till ny riksdagsordning, anlörde för nåra veckor sedan på ett offentligt möte bland udra skäl mot representationsreiormen, att verge genom dess antagande skulle hasta yrbi sjelfva det fria England i demokratisk tveckling, att en sådan fart vore för stark, ch att vi väl kunde vänta litet, då man Il och med i England betänkte sig och å en demokratisk representationsreform der nnu stode i vida fältet, hur mycket den n på sedvare tider varit omtalad. Det köret är så lätt, att det nästan undandraser sig hvarje försök att våga detsamma. Jock — såsom bevis på, hvilken hardt när örtviflad nödhjelp de konservative, i brist f bättre, måste tillgripa, kan det förtjena ett var belysande ord. Saken är i sjelfva verket, hvad den ofvan ntydda talaren förmodligen glömt bort, tt England för trettio år sedan genomfört n reform af sin intill den tiden temligen nedeltidsartade representation, lika starkt ordrad af rättvisan och det allmänna bästa, som den nu på dagordningen stående re ormen i vårt land. Englands folk hade då vetänkt sig vid pass lika länge som vi, eller i omkring femtio år. Ej blott i tidsomfånget ligga anledningar till en anmärkningsvärd parallel mellan retormens historia England och i Sverge. Liksom det första förslag till en total förändring af vårt representationssätt (det, hvars grunddrag fr; mställdes af konstitutionsutskottet vid 1809 —1810 årens riksdag i dess berömda memorial af den 24 Mars sistnämnda år) framträdde efter det olyckliga krig, sm slet Finland från Sverge, sä hördes ock i England de första vidtg-ende reformyrkanden under och efter det krig, som beröfvade England de kolonier, hvilka bilda Förenta Staternas kärna. Väl hade engelska parlamentet en gäng förut varit grundligt omstöpt: öfverhuset afskaffades 1649 (—1658) och underhuset undergick samtidigt betydande förändringar, men dessa oyheter voro kortlifvade, och sedermera var det under mer än ett ärhundrade endast undantagsvis någon uppmärksamhet riktades på representationens brister. Visserligen kunde till exempel hos en man sådan som Switt det välorganiserade korruptionssystemet väcka betänkligheter, men vändpunkten eller, snarare, utgäscspunkten för den engelska reformens historia blef kriget med kolonierna, liksom . finska kriget för den svenska. Väl hade hos oss redan 1719 röster höjt sig för en utvidgning af representationsrätten ; väl hade en Thorild i till ordspråk blifna kärnuttryck — att rikets fyra stånd äro dess obeständ?, och att de gjort folket till ?fyra nationer i stället för eu? — fällt ståndstörfattnipgens dom; väl är möjligt och af flera skäl antagligt, att Gustaf III umgicks med planer till en reform, liksom det är säkert, att han under de bekanta öfverläggningarne med ofrälse ståndens deputerade om föreningsoch säkerhetsakten föreslog representationsrätts meddelande — ej vid riksdagar, men i utskott, som kunde samlas, när riksdag ej behöfdes? — åt en medborgareklass, som sedermera ej vann denna rätt förrän vid 18285—1830 årens riksdag, nemligen bruks egarne. Men först 1809 framträdde tanken om en representationsreform med någon större styrka och allmännelighet. Ännu en omständighet erbjuder sig till parall:lens fortsättning: man jemföre de wvidsträckta reformfordringar. som 1780 i England framställdes, med 1832 års retormakt, och 1810 års konstitutionsutskotts grundritning med de sedanuess uppgjorda reformförslag, så befinnes, att i båda länderna anspråken nedstämts, att man prutat betydligt både här och der. Nu fattas i denna jemförelse blott en länk, hvilken väntas blifva färdig i höst : sedan Englands folk betänkt sig i femtio år, genomdref det 1832 års reform; vi ha ock betänkt oss i dryga femtio år och synas ändtligen beslutna att ej fundera längre. Den hänvisning till Englands föredöme, som den konservativa välviljan bjudit oss, är sålunda, lindrigast sagdt, förvillande, då det förra landet för mer än tre årtionden sedan genomfört en reform, som något sä när kan jemföras med den nu föreslagna svenska. Väl är sannt, att åter en referm, och denna i demokratisk riktning, länge varit yrkad i England, och det kan väl hända, att dess seger låter vänta på sig ännu en tid. Men denna föreslagna reform är att jemföra ej med det nu hvilande kuogliga förslaget, utan torde väl först ien ännu temligen aflägsen framtid få ett motstycke i värt land genom något förslag till representationsrättens utvidgning betydligt utöfver hvad det kungliga förslaget stadgar.) För öfrigt är tidpunkten ytterst illa vald, om man i närvarande stund vill väcka betänkligheter här i landet genom äbero pande at den engelska betänksamheten, ty utsigterna för reformens snara framgång i England ha aldrig varit så goda som nu, alltifrån den stund då frågan der åter upptogs. de tvenne nästföregående månadsöfveri underhuset förkastade förslag af Baines om nedsättning af valrättscensusistäderna från 10 till 6 hu hyra — hvilket förslag är blott en punkt i radikalernes program — skulle. om den ant ensamt ha ökat