Aftonbladet – 31 maj 1865, sida 6

aldrig förgäta det. Om jag hade en bro der, en make, en älskare, som nödgade: fly från sitt land, skulle jag följa honom. hvart han gick; den dolk, som hotade ho nom skulle först genomtränga mitt bröst. och om kärleken till friheten slutligen skull föra honom till schavotten — nåväl, jag skulle stiga dit vid hans sida och dö med honom, min broder, min make, min äl skare!tt Amalia, Amalia! Jag är färdig att väl signa de olyckor som träffat mitt land, då af dem ingifvas sådana känslor, som dem, hvilka nyss banade sig vig ur ert hjerta! utropade Euduardo, och tryckte hårdt Amalias hand i sin. Förlåt mig, jag ber er tusen gånger, förlåt mig! Jag borde hafva förstått huru stort och ädelt ert hjerta är: jag visste ju också attingen lågsinnad fruktan kunde få insteg deruti. Men min afresa föreskrifves af andra orsaker... hederns fordringar ... Amalia, ni anar då ej hvad som föregår i den mans hjerta, hvars lif ni räddat, för att låta honom erfara en himmelsk fröjd, sådan han ännu aldrig känt?4 Aldrig ?X . Aldrig, aldrig. Oh, Eduardo, upprepa dessa ord! utbrast Amalia, som nu varmt tryckte Belgranos hand mellan sina båda, och med honom utbytte en af dessa blickar, obeskrifliga, magnetiska, som så att säga, i hvarandra öfverflytta de själar, som öfverensstämma. ?Var viss derpå, Amalia. Mitt lif har aldrig förr tillhört mitt hjerta, och nu...? Nu?? upprepade Amalia nästan konvuigiviskt tryckande Eduardos hand. . Nnu lefver jag blott hjertats lif: nu älskar jag, Amalia !? Och duardo förde, darrande af kärlek