Aftonbladet – 31 maj 1865, sida 6

och hänförelse, Amalias sköna hand till sin: läppar, i samma ögonblick som hans ihen nes hjerta tände den första förhoppning on lycka och sällhet som någonsin der uppstått Men i detsamma föll den hvita Rosen wu Amalias hand, vled ned på golfvet och låg vid Eduardos fötter. Vid de ord han nyss yttrade hade der unga qvinnans anlete strålat af rodnande fröjd. Men inästa sekund försvann denn: rodnad hastig som blixten, och hon böjd sitt sköna hufvud, likt en blomma, brute af en härjande vind. Amalias hand hvilade ännu i Eduardo och tystnaden, detta kärlekens vältalig sändebud, upprepade ännu i deras hjerta de ord, som läpparne nyss uttalat. Förlåt mig, Amalia?, sade Eduardo oci skakade tillbaka de mörka lockar, som he skuggade hans panna, förlåt mig, jag ä en dåre! Men nej, jag är stolt öfver mi kärlek och jag vill inför Gud förklara at jag älskar, men hoppas ingenting — se der Amalia, mitt törsvar, ifall jag förolämpa: er.? Amalias milda, fuktiga, sammetssvarta ögon, betraktade Eduardo med en blick, hvari hans badade som i en flod af ljus. Denna blick sade honom allt. Tack, A.alia?, sade han knäböjande för gudinnan i sin kärleks paradis. Men, för Guds skull, säg mig ett ord, ett enda ord, som jag för evigt kan gömma i mitt hjerta. ?Stig upp, stig upp! utbrast Amalia och förmådde Eduardo att åter intaga sin plats i soffan. Han var dödsblek. Ett enda ord, Amalia!? Hvilket ord?? hviskade Amalia djupt rodnande med ett svagt försök att draga sig tillbaka der hon redan gått för långt. Ett ord, som säger mig hvad mitt hjerta