Aftonbladet – 29 maj 1865, sida 2

AR. 0 CO FDEUBAIV UCI CH ETUUUldrEBATTe Erinrom oss: medan de kristna riddarne voro borta på korståg till det heliga lanIdet, födde friheten jungfrubarn: jag menar de uppblomstrande s:äderna, som med idog slöjd och ett allmännare väl tånd jemväl I befrämjade de sköna konsternas uppkomst. Men ötver stadsrepublikerna höjde sig snart påfvedömet och kejsardömet, kämpyade om högsta makten. Emot början af 1200-talet uppkommo de stora partierna Guelter och GhibelLiner, påfliga och kejserliga. Sällsam är i sanning historien om de norditalienska städerna, deras inre blodiga strider, deras ömsesidiga fejder. Florens, omI vexlande af det ena eller andra partiet, var vid tiden för Dantes ungdom och upp Iträdande i statslifvet (han var född 1265) guelfiskt. Emellertid sönderföll dett: sednare parti i tvenne rivaliserande fraktioner, aristokrater och demokrater. De förra kallades de Svarta, de sednare de Hvita. Till dessa sednare räknades Dante. Det ligger någon vigt på dessa bestämningar, för att företå Dantes politis a och litterära uppträdande och utveckling, den trosbekännelse han förkunnat och den sak, såsom hvars profet han nu betraktas. Men det skall snart visa sig, att hans stora personlighet icke kan inpassas under något af ofvannämnda partinamn. För att, såsom det hette, göra ett slut på de oupphörliga stridigheterna i Florens, kallade päåfven Bonifaicus VIII, — på begäran af de Svarta, — Carl af Valvis, en broder till Filip den sköne, att återföra en bättre sakernas ordning. Men de styrande i Florens — de Hvita — skickade iyra sändebud till påfven för att afråda detta steg. Bland dessa sändemän var Dante en. Emellertid höll Carl af Valois sitt intåg i Florens, det till väldet komna partiet brände och plundrade. Då Dante vid underrättelsen härom ville skynda hem till sin fädernestad och på återvägen hunnit till Siena, fick han veta, att han blifvit fälld till höga böter; och vidare, att om han komme i kommunens våld, vore han in contumaciam dömd att blifva lefvaude bränd. Ifrån denna tid, eller efter 1301, återsåg Dante aldrig sin fädernestad, som -rifvit sin störste son i landsflykt. Han vistades sedermera mestadels i Nord-Ialien, i Bulogna, Padua, Verona och sist i Ravenna, der han slutade sina dagar 1321. Det var under landsflyktens tid han författade den Gudomliga komedien. Var Dante Guelf? Nej, han bekämpade påfvens verldeliga makt. Var han Gibellin? a; dett framgår ovedersägligen. Han ansåg monarkien såsom nödvändig och såsom samhällets bästa form. Och monarkien, det ville här säga kejsardömet, tillhörde och tillhör genom allmän rätt romerska folket och dadan romarnes konung, som är kejsaren, hvårs auktoritet icke är beroeuwde af någon: Kristi vikarie! På sädant sätt ville Dante, den store patrioten, förena Italiens splittrade folk. Se der ock något af den politiska tanken, som genomskimrat Dante-festen. .I öfrigt bör jag anmärka, att jag i dessa dagar hört mer än en italienare yttra: må det guelfiska och det ghibeilinska batet för evigt lägga sig vid foten af Dante Alighieris bildstod. Denna ärestod har fått sin plats å torget framför kyrkan Santa Croce, Florens pantheon. Man kan med allt skäl fråga: har denna stad under sexhundra är förgätit att gälida sin skuld till den odödlige skalden, den fördrifne fosterlandsvännen? Jag skall härom endast anmärka följande: Emot slutet af år 1316, då Dantes namn redan var vida berömdt, inbjöd honom det till väldet åler. komna guelfiska partiet att återvända till Florens. Likväl borde han betala en vissl summa i böter och, i likhet med andra återupptag.a flyktingar, såsom en botgörare, med vaxljus i handen, infinna sig i kyrkan San Giovanni. Dante vägrade. På sådant sätt — svarade han sina vänner — bör Dante Alighieri icke återvända till sitt fädernesland ; om någon annan väg icke gifves, skall han icke komma.? Och det blef så. Såsom ofvanför är erinradt, slutade han sitt lif, den 14 September 1321, i Ravenna, hvarest en venetiansk ädling Bernardo Bembo år 1483 så: honom lät uppföra ett slags mausol, eller snarare ett litet grafkapell. Nära ett sekel förut, el!er 1396, hade den florentinska republiken af Ravennas invånare begärt att återfå Dantes hel!gade stoft, hvilket dock afslogs. Samma begäran och med samma framgång förnyades jemväl 1429 .och 1519. .Den återupprepades sed nast i Maj månad förlidet år; men icke heller nu blef den beviljad. Den iatressanta brefvexlingen härom Har ådagalagt en mäktig täflan. mellan tvenne i broderskap förenade städer att få ega de jordiska lemmingarne af nationalskalden. Man skulle väl också här kunna få tillämpa vår Esaias ord: Rör ej hans stoft! Hvarhelst det hvilar Står segerpelaren derpå.? År 1829 hade Florens ändtligen uti Sancta Oroce låtit uppföra ett Dantemonument, tillörene trenne gånger förgäves beslutadt; nen detta har icke kunnat erkännas tillredsställa konstens och det stora minnets lubbla fordringar. Utförandet af den Dantestaty, som nu lifvit afslöjad för Italiens vårsol, har varit nförtrodt ät en af Florens flere utmärkte kuolptörer, Henrik Pazzi, bördig från Raenna. Den är i kolossal storlek (mer än och half meter, å en piedestal af 6 neters höjd) och framställer skalden, då an, enligt den gudomliga komedien, på in vandring med Virgilius igenom skärsIden träffar mantuaanern Sordello, och med anken väckt å de förnedrande splittringar, om tillintetgjorde Italien, vredgad — men åsom Pythonsdödaren! — utbrister iterzien: ?Ahi serva Italia di dolore ostello, Nave senza nocchiero in gran tempesta, Non donna di provincie ma bordello!? Men att framställa Dante uteslutande och ten all häntydning i de.ta moment skulle cke varit tillfyllestgörande; dermed borde ;mväl förbindas något annat som kunde