Aftonbladet – 29 maj 1865, sida 2

Dante-jubileet. (Korrespondens till Aftonbladet.) Florens den 17 Maj 1865. Det är icke utan mycken förlägenhet jag fattar pennan, för att söka meddela er teckning af den storartade fest, eller rät tare sagdt serie af fester, hvarmed Italiens nuvarande bufvudstad invigt ett värdigt mooument åt Dante, den odödlige national skalden, den pånyttfödda litteraturens fader. Mångfalden och glansen af de bilder, som under dessa majdagar bländat ögat, de fortgående högtidligheterna, som aflösa hvar. andra utan uppehåll, och den knappt tillmätta tid, som nu begränsar min vistelse härstädes, medgifva icke den ro, som är nödvändig för att återgifva intrycken af hvad stort och skönt jag erfarit eller i någon mån nöjaktigt framhålla betydelsen at hvad här föregår. Emellertid vill jag anförtro åt papperet hvad ögonblicket till åter. Ty hvarför skulle icke främlingen, som i tyst beundran värmt sig vid strålarne af så mycken skönhet, skynda att af en sådan skörd hembära något till sitt eget kära fädernesland? Först och sist bör jag säga eder, att Italiens folk, som efter sekler af splittring och törnedriog känner sig såsom ett helt, vid denna sekularfest åt minnet af den gudomliga komediens författare, firat ett nationaljubileum och dervid högt uttalat sina föroppningar att snart fullända det stora befrielseverket. Alla provinser, alla mera betydande städer och korporationer i landet ha hitsändt ombud för att deltaga i denna högtid. Och Florens, det herrliga Florens, har smyckat sig såsom en brud. Det har fram manat sina mest lysande minnen både inom historiens, konstens och vetenskapens områden, för att i skruden af all sin fägring mottaga de många väntade gästerna och de tusentals främlingar, som hitströmmat från olika länder. Allt har hänfört sig till ett enda namn: Dante! Jag skall icke våga försöket attlokalisera läsaren af dessa rader på platsen af detta sällsynta skådespel; men jag kan icke underlåta att i förbigående erinra, hva mången vet förut: denna stad är omgifven af en vänlig natur; i sitt hörn meilan bergen ligger den verkligen leende å Arnos stränder. Vacker är anblicken uppät San Miniatos kullar och uppåt Fiesoles grönklädda höjder. Floden Arno, som delar staden i tvenne mycket olika stora delar, ringlar nu en temligen sparsam strömfåra öfver den breda sandbädden; endast mellan de förnämsta brourne hår man för tillfället jem-: nat och mudärat dess grund för att erhålla en vattenspegel åt de ljuslägor, som skulle belysa Daitetestens första qväll. I den södra och mindre stadsbälften ligger residenset för Italiens konung, det vördnadsbjudande palatset Pitti, liksom af jättehänder bygdt med väldiga block till murstenar. Icke långt härifrån, i ett obetydligt hus, bodde i sin tid Machiavelli. Om vi gå derförbi och till den egentliga staden taga vägen ötver Ponte Vecchio — en -bro, kantad med balusträder af guldsmedsbitiker —; låt mig här i renaisän ens moderstad påminna om det anmärkningsvärda bladet i den gyllene historien, att de stora konstnärerna Orcagna, Brunelleschi, Ghiberti, Ghirlantajo, BoticeHi, Verrochio, Francia, Andrea del Sarto, Benvenuto Cellini m. fl. örjade sina banor såsom guldsmeder. Oförvätliga namn möta Här öfverallt vid vägen ram till Dantes ärestod. Nästan vid hvarje gata ser man något hus med en minnestafla, omgifven af fanor och blomsterguirlander. Här bodae Michael Angelo, och der Galilei! Här åter Alfieri, och der — Beatrice Portinari, som blef själen i Dantes underbara strängaspel. Om hans namn nu zenljudat öfverallt, så kan jag ock säga, att len sköna Beatrices namn i dessa dagar på usende läppar täflat om ett ram med MaJonna Maria immaculata! I närheten af Ponte Vecchio ligga midfPmot hvarandra, och sammanbundna åt Arno till, tvenne lika palatser, bildande ett tycke gata, som, om den vore betäckt, skulle utgöra en stor sal. Det är de så callade Ufficierna, hvilka innehålla de besanta. målerioch skulptur-samlingarne. Uffizierna leda fram till torget della Sigoria, fordom den Florentinska republikens orum och en folkets plåts ännu i däg. Här igger det med tinnar krönta Palazzo Vechio med dess beundransvärda torn, hvars locka ofta gifvit signaler till blodiga in! vördes strider. Här är ock Orcagnas logvia, en portik af trenne stora hvalf, ett allid öppet folkmuseum, der den simple floentivaren gerna söker skugga och kanske ager sin siesta vid foten af något plastiens konstverk. detta torg hade man nu lanterat väldiga standar med namnen å en unga frihetens slagfält: Varese, Ma,enta,. Solferino, Oo. 8. v. En. präktig gata förer oss fram till: den f Arnolfo di Lapo grundlagda dömen, öfer hvars kors Brunelleschi hvälfde den tora kupolen, ett århundrade förr än Michael Ingelo utkastade planen attöfver S:t Peters ral ställa Agrippas Rotunda i luften. Här nvid är ock Glöttos Campanil och Bapisteren med Ghibertis beundrade brons-! ortar, hvilka den store Buonaroti ville för! ägga till paradisets ingång. l Haf tålamod att dröja ett ögonblick på !! enna minnesvärda plats! En enkel marmorafla angifver det ställe, der Dante Alig-! ieri plögade komma om aftnarne och sätta ! ig på en stenbänk, hvilande efter dagens ! rödor, drömmande om sin Beatrice. ) Dömens facad är ännu ofullbordad och : amter blott en öfverkalkad tegelmur, nu !! II! nedra delen dold af fanor och präktiga ! f t f s r raperier. en sköld öfver den stora inängsporten läser man denna inskrift: Den lorentinska republiken, Greklands och Roms edtäflarinna, beslöt år 1294 detta konstens orverk, detta åt Gud och fäderneslandet elgade tempel, som tre seklers lysande tyinni icke förmådde pryda med en värdig icad. Bröder, förenade i en enda vilja, i en ädla Aliohieria namn med hiatand af