Aftonbladet – 29 maj 1865, sida 2

j Vv TJ anod; NN mel Nörpmast Veronas, Venedigs och Roms! Närmast bärefter gingo de utländska gästerna. Jag vill i förbigående nämna, att jag i egenIskap af svensk erhållit en biljett såsom främI mande representant, hvilken biljett beredde tillträde till alla de offentliga festligheterna. Det var en mycket vacker anblick, då proI cessionen rörde sig framåt mellan de bölljande folkmassorna. Detta är en ny seger, sade många italienare; detta är en sann bröIdrafest. Obeskrifligt var det jubel och de bifallsyttringar, hvarmed mean öfverallt helsade Roms och Venedigs fanor. Så snart hela processionen hunnit in på Santa Croce-platsen, anlände konung Victor Emannel med ministrarne samt högre mili tära och civila dignitärer. Han emottogs med ändlösa applåder, som fortplantades ät alla angränsande gator. Handklappningarne hördes på afstånd såsom ljudet af hafsvågor, som hvälfva sig in under de urholkade bergen. id gifvet tecken afslöjades Dantes ärestod; professorn Giuliani höll ett kort tal och kommnnens notarie inregistrerade den högtidliga akten i ett dokument. Härefter försiggick, såsom jag tror, en presentation af nagra personer för konungen; de fyra med sorgflor behängda fanorna ryckte något framom de öfriga och sänkte sig för Italiens monark. Det berättas, att Victor Ema: uel yttrat till professor Giuliani: Jag har gjort hvad jag kunnat för ftaliens befrielse, och är beredd att göra hvad som äterstår.? Hvarpå professorn skall hafva svarat: ?Må Gud välsigna Eders Maj:ts svärd !? På eftermiddagen samma dag var en stor folkfest i Cascine, stadens promensdplats eller Djurgärd. Då man vid skymningens inbrott vände åter till staden vär den rikt illuminerad. Praktfullast voro Santa Croceplatsen, Dömen, Paiazzo Vecchio och franiför allt Palazzo Pitti, hvars arkitektoniska former nu aftecknade sig i ljuslågor. Den 15 Moj f. m. var anoränad en musikalisk deklamatorisk matinå i Filharmoniska sällskapets sal uti Paglianoteatern, hvarest hänförelsen gaf sig luft på ett sätt, hvarom en lugn nordbo sällan kan göra sig någon föreställning. Vid detta tillfälle framträdde Madame Ristori och uppläste ett sändebref från Victor Hugo, hvilket utan tvifvel är eder bekant genom pressen. Då var det tyst i salen, och ingen dunfjäder föll på denna tystnad; det blef snarare en sydländsk orkan. Jag kan icke omnämna många af de festligheter, som nu afvexlade med hvarandra; men för denna dag vill jag endast anföra, att jag å Nicoliniteatern såg Francesca af Rimini, gilven af madame Ristori från Paris, Salvini från Nespel och Rossi från MiJano, de största utmärktheterna inom Italiens sceniska konst. I sanning! Francesca af Rimini, ett ämne ur Dantes verk, behandladt af den fosterländske martyren Silvio Pellico, och framstäldt vid detta tillfälle och på detta sätt — det vore mycket att säga derom. För mig är detta ett minne, som icke skall utplånas. Den 17 Maj f. m. var en sammankomst uti Accademia della Crusca i en af Palazzo Riceardis praktsaiar, hvarvid senatorn Centotauti, rektor vid universitetet i Pisa, höll ett föredrag öfver Dante, samt akademiens ledamot O:to Vannucci ett avnat öfver den iese längesedan aflidne skalden och fosterlandsvännen Giovanni Battista Nicolini. På qvällen gåtvos å Pagliano-teatern tablåer ur den Gudomliga komedien, tili hvilka texten deklamerades af Ristori, Salvini, Rossi och florentnaren Gattinelli. I anseende till den ofantliga trängseln och den tropiska värmen, kunde jeg icke uthärda tlldess de sista numren voro. gifna. Jag arbetade mig ut till aftonsvalkan och ställde mina steg till Signoria-plateen, för att äfven få kasta en blick å den stora folkbalen å den golfbelagda gatan mellan Uffizierna. Emellan dessa palatser hängde otaliga blomsterguirlander och ljuskronor, och derofvan glänste de nattliga stjernorna.. Här stod glädjen högt i taket! R 4 I förbigående bör jag anmärka: alla dessa dagars festligheter hafva varit anordnade sä, att hela folket kunnat i dem taga del. Och folket har de:tagit deri med glädje, med värdighet och berömvärd ordning. Ingenstädes spritammade utbrott af rå tölpighet, afundsamt skelande på den förnäma sjäpigheten, ohjelpligt trångbodd inom fördomäner rymliga spetsgård. Men — såsom Nybom sjunger — mitt ensamma ljus brinner saktelig nevr?; jag mäste afbryta denna osammanhängande teckning-af Dantefesten. Den har firats i en tidpunkt, då det unga Italien synes intr da i ett nytt stadium af sin utveckling. Det är ännu oberäkneligt, huruvida de öppnade underhandlingarne med Rom skola leda ett steg framåt — eller ett steg åt sidan. Då jag nu efter den stora nationalfestens slut lemnar Florens, går jag äfven att säga arväl åt Italien, detta sköna land, som jag ;enomströfvat ifrån de ensliga tempeln. vid Pestum till de kristna basilikorna å Ravenas vattensjuka mark; ifrån Neapels golf ill Como-jöus stränder. Äfven j g har et Koliseen utbreda sin jätteskugga i mänkenet, sett kaskadernas lek nedanför Sinylans tempel i Tibur, och i den mörka gonlolen vaggat på Venedigs Canal grande. Skön är mångenstädes naturen här; oförätliga spåre. af konstens genius. Vacker ir för mig denna minnets saga; men för wenne skall jag icke förgäta ett folk, kämande för sir frihet, och sökande sin påyttfödelse genom den. Fredericus. Skandinavisk konst-exposition. Sedan akaemien för de fria konsterna anmält, huruom det vore lämpligt och ändamälsenligt, ti den allmänna exposition af konstverk, om under loppet af innevarande år bort ga rum, men i anseende till särskilda hiner måst till nästkommande år uppskjutas, lefve samtidigt med den industriutställning, vilken skall under sistnämnda års sommar ga rum, och såvidt förhållandena medgåfve, Iter samma grunder anordnad; så har K. I:t den 12 innevarande månad, med bifall Il akademiens derom gjorda anhållan, åt