Aftonbladet – 22 maj 1865, sida 7

död af förskräckelse kände en kraftig hanc om sin hals, medan ett vapen, liknande er blytung hammare, kom i en oroväckande beröring med hans hufvud. Rösten oci vapnet tillhörde naturligtvis ingen annan är vår vän Daniel, som lugnt åhört det löjl gt samtalet mellan won Cåndido och den okän de, tills han fann ögonblicket att blanda sig deri vara kommet. ?Hjelp! hjelp? Tig, eller jag sänder er syndiga själ ge naste vägen till helvetet?, sade Daniel oct slog sin motståndare lätt på hufvudet mer blyKäppen. Nåd! barmhertighet! Jag är prest, jeg är den bästa federalist, jag är pastor Gaeta Begå ej en så skändlig gerning som att ut gjuta mitt blod. Släpp knifven, vördige fader.? ?Git den åt mig?, utropade don Cåndidc ifrigt, och utsträckte handen för att fattt den dolk, för hvilken han nyss darrat. Släpp knifven 1? ?Jag lyder, jag lyder!? ropade pasto Gaete, som han nyss kallat sig. Släp) mig nu!? fortfor han under fruktlösa bemö danden at! lösgöra den hand, som likt et jern fasthöll honom. Släpp mig! Jag ha ju sagt er att jag är prest.? Och för hvems skull kommer ni hit vör dige fader?? upprepade Daniel, gäckande Jag?? Ja, ni, eländige prest, vilda Tederalist. usla menniska! Ni, som jag borde för. trampa likt en gittig orm och sålunda befria mitt land från äsynen af en sådan, men hvars blod jag fruktar att utgjuta, emedan en fläck deraf kunde besmitva mig! Nu darrar ni, eländige, men i morgon skell ni uppresa ert hulvud för att speja efter den ni nu icke ser, men som är starkare än ni,