Aftonbladet – 22 maj 1865, sida 6

sagdt, dock icke finnes hvarken köpmän eller handel, var i detta ögonblick nästan alldeles öde; bland de tå, som gingo der fram, syntes två män, hvilka tycktes vilja taga vägen till flodstranden. Den ene bar en kort, vid kappa af mörkblåu kläde; den andre var klädd i en läng, hvit paletot. Skynda er, min käre och värderade lärare, skynda er, ty solen gär snart ned, sade mannen i kappan till sin följeslagare. Om vi gävt ut tidigare, hade vi ej behöft på deta tröttsamma, brådstörtade, obeqväma sätt uppnå vär bestämmelse, svarade denne, och stack under armen en stor bamburörskäpp med eltenbensknapp, för alt mera obehbindradt kunna följa den yngre mannens lätta steg. SDet är icke mitt fel4, återtog den sednare; det är el Platas nycktulla klimat, som bedragit mig. För två timmar sedan var himlen alldeles klar; jag räknade på en half timmas skymning; men himlen har mulnat och min beräkning slär felt. Men det gör ingenting, vi äro snart der och ni kan arbeta fort, när ni vill. CArbeta, ja; men hvad för slags arbete ? Framåt, min käre, värderade lärare, framåt ! : Tillåter du att jag säger dig en sak, min käre, värderade Daniel? Ja, såvida ni ej stannar och om ni kan tala utan alltför många digressioner. Ja, ja. Jag ville blott säga dig att jag hyser en rättmätig, djup och grundad fruklan. Det vet jag förut, sefior. Ni har ett ändligt förråd af adjektiver och ett nästan ika så stort förråd at räddsla, eller åtmin tone så mycket att ni ej i hela ert lif kan blifva herre deröfver. Godt, godt; det förra bevisar blott min