Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

a ? Å I l j skulle då på ett halfår ha uträttat mera ft Tyskland, för Europa, för menskligheter I än professorsparlamentet någonsin, huru lån tid det än tätt på sig. — Vi skola allu behölva och högt uppskatta deu verklig I vetenskapsmannen, liksom den verklige di I plomaten, den vetenskapligt bildade och er farne statemannen; men detta hindrar os icke från medgifvandet att en så olärd, e så i viss mening obildad, je, så att säga skroflig personhghet, som t. ex. den nys mördade Abraham Lincoln, med sin själ Joch kropps oförderfvade helsa, sin oskrym tade gudsfruktan, fosterlandskärlek, sedlig renhet, i forons stund för sitt fäderneslan betydde bra mycket mera än äiven dei mest slipade och finbildade diplomat-rou Man kan få se lejon i danssalen, hvilka, de det gälier sedlig fasthet, manligt allvar bete sig såsom vore lejonhuden blott et tillgripet yttre påbängsel, hvarunder någa helt anvut skymtar fram, eller såsom e Lampe, hvilken, i farans stuvd, alltid ful !er ur den mödosamt inlärda Akillesrollen Men äfven den, menskligen att tala, ganske olärde kristne, skall, der det gäller hand: ling, hvarken sakna mod och förtröstan. elier den ödmjukhet, som ser sin egen ring. het och okunnighet samt er och tack. samt emottager hjelp och rättelse Man talar om turan af öfverdrilven njugg: het i alla anslag som för vetenskapen och bildningen kunvu kräfvas. Hvad lärer oss erfarevheten härom: jo i frikostighet för dessa behof torde Norges bonderegemente? kunna mäta eig med hvilken europeisk representation som helst; och säkert skulle den blifvande svenska i detta hänseende bättre bevuka landets största intressen, än våra stånd det någonsin gjort. Men den stora faran att giva politieke rättigheter åt den råa massan? Hvem vill väl utstaka rämärkena mellan den råa och icke-råa massan! Eller skola vi väl önske oss en kokt, alliså en död massa? Låtom oss ej glömma att ett utsträckande af rättigheter är i samma mån älven ett utsträckande af pligter, en fördelning af bördor. Må det ullåtas mig att bär åberopa ett yttrande, visserligen icke af någon politisk pereonlighet, men af ett varmt hjeria, at en bland Sverges ädlaste konstnärer, ett yttrande så sunnt, sä äkta menskligt, att Jag icke vet något bättre eagdi i detta ämne. Den ädle författaren föreställer sig nemli gen (i en för mer än 20 är sedan gilven broschyr) personlighetsprincipen wwsträckt vida utöfver hvad någonsin varit föremål för lagstiftares pröfving eller förslag; han antager att alla klasser och individer af en oemotståndlig röst manades att samlas såsom bröder och ?g 1 sin höghet som gin ?låghet, säväl sin rikedom som sin fattig?dum?, att vara tillsamman i frid, i glädje ?och endrägt i dag och gå i morgon hvar vill sitt arbete igen. Om? — säger han — ?ulla fattades elektriskt af denna inbjudPning; i äskådandet af hvilka anleten skulle du väl hulva den största glädje? Utan tvitvel i äskådandet af deras, som nyss ingålfvo dig den största farhågan. Der du lörst endust tyckte dig se rälvt och okunnighet, skulle du nu i stället se en skygg bäivan, en 100nande blyghet, ett ödmjukt Ptillbakadragande, och hela denna förvandling ästadkommen genom några milda ord blott. Tror du ej med mig, min vän, att essa af mildhetens välde besegrade skulle Pvilligt lemna företrädet åt dessa klasser, dem en seghfvad barbarism i århundraden betungat med den hänande benämningen bättre 10lk? Och föreställer du dig ej att dessa klasser skulle med glädje erkänna sig lättade genom befrielsen af rättigheter. dem de inför sig sjeltva ej kunde undgå att betrakta såsom orättmätga. Ja, så stor bör denna lättnad vara, att jag kanske egentligen mera för de s. k. bättre än för de s. sämre klassernas skull önskade en Mika fördelning af rätt, och hvarigenom dess tyngd, tv äfven rätten kan halva en sådan, ej skulle kunna trycka någon?. Detta läter vackert, poetiskt, men — så ör jag invändas -— detta är ett Popraktiski? . Irömmeri, utan stöd af någon erfarenhet. jag ber dock att få nämna åtminstone en rlarenhet, hvilken hvar och en af de härl örsamlade känner och som ingen kan jäfva. Jnder en läng följd af år var deti vär stad tt icke blott af de förmögnare tolereradt.: tan af dem infördt, aldrig öfverklagadt: ruk att, vid sommanträden på allmän rädtuga för alfgörande af stadens angelägen! eter, alla röster vägde lika, all omröstning kedde per capita, och den, som i ärlig : evillning erlade en riksdaler, hade lika : mycket att säga som den, hvilken erlade usen. Detta gällde äfven i frågor, som: ärmast rörde sedelboken mitt och ditt.! nom staten betalar hvar medlem. sin gärd 1 örst och främst med sin person, och der! kulle ett: sådant förhållande varit mera förlarligtf. Men inom kommunen gåller det ! törre cller mindre penniugutgifter; och der ! an det snarare tyckas vara skäl, att den js om bar mest att förlora, den som ger dell lörsta I ccvn, äfven må ha mest att säga. ! 1 Å ö fl l h j iåväl, köa någon fanningsenligt påstå att u omialta, i lag icke grundade, medgifande, — som gällt ända tills den nya kommunesltöriattningen förbjöd det och regerinen vägrade ewt bifall till stadens i denna ktning uttalade önskan, — någonsin varit uissbrukad eller vållat olägenhet? (Farte följer) Böra komministrarne skicka ombud js till riksdagen? än fråga besvarad af Claös Joh. Ljungström.) Denna fråga borde kunna besvaras med ih s d v h