Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

deritisk; men folklig elier folklik — omöj ligt! Den allvarsammaste anmärkning som mar framkastat mot konuvgens förslug är at förmögenheten, penninsen, der spelar er alluför betydende och bestämmande roll och, besynnerligt nog, hafva de, som vilj anses föra konserv ns talan, skarpas betonat just denna K Ingen kor vara vilbgare ån j medgilvandet at penningen är en dälig mätare tör såväl men. niskovärde som insigter och sjelfständighet: men det tyckes mig dock så som borde mar icke förbise att det k. förslagets bestämmel: ser bärutinnan tillkommit just i konservativ riktning. Man borde, så tyckes mig, icke glömma hvad Geijer nägonstädes så träf. tande yttrat: att den kraft, som i vårt land är i stånd alt förvärfva, är äfven fullt tillräcklig att försvara, Man borde ej förbise att förmögenhet, 0.:v alldeles sjelfförvärfvad, gemenligen förutsätter ordnivg, flit, sparsamhet, omtanke, försakelse — ganska goda och sannt konservativa egenskaper, dem man gerna må önska mera utbredda och rotade: om åter ärfd, i ollmänhet medgilvit en mera värdad uppfostren, beredt rikare ulvögar för inhemtande af kunskap r, för vetenskaplig bildning. Och det ofantliga svalg som iman uppgiiver vara befästadt emellan privilegierad ullenastyrande ?rikedom? och Prättslös fattigdom? — hvilken vederbörande så ömt beklaga — det är i sjelfva verket icke farligure än alt äfven en fattig kroppsarbetare, om han eljest har en frisk sjär i en frisk kropp, kan, genom ihärdig urbetsamhet, under försakande af dryckenskap, doegdrifveri och andra lastbara njutningar, inom ett per tra år slå en fast bro deröfver och helt Ivgn taga inträde bland valbara och vall erättigade. Man borde ej glömma att stälet frätes mer af rost än at bruk och nyttjande; att just lättja, dryckenskap, sjelfvisk njutningslystnad, oordning äro elementer, som hota med upplösning och sträådöd; och att en väckelse till strid mot dessa elementer icke förtjenar allt för starkt klander, äfven om man kunnat önska denna väckelse st annan art. Vidt och bredt omtalas huru eom vetenskopen och bildningen skulle, vid val enligt den föreslegna rikstagsordningen, blifva så illa undertryckta. Männe sådsnt ej snarare ken inträffa under vår nuvarande ståndsförfattning? Om man undantager presteståndet, inom hvilket man onekligen finner mycken både lärdom och verklig bildning, ehuru visserligen hvarken så allmän eller så fruktbringaude som önskiigt vore — huru är väl den äkta vetenskeplighetev representerad inom våra stärd? Att börja med adeln: att bildning skall finnas inom ett stånd, hvars ledamöter, såvida de icke va rit rent af omöjliga, ja stundom quand möme, varit i mansåldrar predestinerade till rikets alla förnämsta embeten, stondom i täflan med vida mera kompetenta i alla afoch hänseenden ötverlägsna ofrälse; det är temligen vaturligt; men huru många ef adelns ledamöter öro väl i besittning af äkta vetenskaplig bildning, ja af all annan bildning än ytlig salongbildning? Och borpareständet? Der är visserligen något bättre, y älven om man ser bort från herrar masistratsledamöter och de i egenskap af husgare nyinkomne skollärare, embetsmän m. I., så gifver till och med ett ensidigt ineripande i affärsliftvet mera verklig bildning in danssalen och spelbordet mäkta ästadkomma. Men nog är det äfven idetta stånd bra tarfligt. Bondeständet står verkligen så ill vida högre, som der åtminstone fiunes r era allmän och i lifvet fruktbar kristendomskunskap, i förening med en icke obetydlig fond af godt, traditionelt vetande. En lefvande och 1 handling sig uppenbarande kristendem, en oskrymtad gudsiruktan och deri srundad sedlig fasthet, kan finnas hos hög -om lög, hos rik som fattig, hos, menskligen att tela, lärde com olärde; och sådan är bra mycket mera betryggande för statens utveckling och bestånd, än äfven den högsta lärdom, den finaste salongbildning, thy förutan. Men, utropar man, huru går det med den erforderliga skickiigheten för allmännn värt? Denna skall, efter all mensklig slutkonst, kunna bärtre framträda, liksom den äkta vetenskapligheten och bildningen skall göra g mera gällande, efter den föreslagna nya än efter ämu gällande författning, Men med den allrastörsta vördnad för vetenskapighet och lärdom, kan man dock ej bestrida ut de, ensidigt utvecklade, atstängda från det ffentliga lifvet och lemnade åt sig sjelfva, unna vara bra sterila: en lärd tysk patriot, len äfven i Sverge välbekante E. M. Arndt, ttrade om det bekanta Franukfurterparlamenet från 1848—49: Gud gilve att detta parament, i stället för att bestå mest af proessorer och lärde, varit sammansatt afidel vÖönder, sådana som de många medlenimöar 108.