Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

Böra komministrarne skicka ombud till riksdagen? (En fråga besvarad af Claös Joh. Ljungström.) Denna fråga borde kunna besvaras med ett obetingadi ja, ty kommimistrarne hufva legal rätt och moralisk skyldighet, att i ständerförscmlingen genom sina ombud infinna sig; och mängen finnes, som äfvenledes. utan tu tal, utsäger sitt ja. Mången är dock, äfvenvål iblund komministrarne sjelfva, fom hvarken svarar ja eller nej, och en och annan torde svara nej. Med anledning deraf synes skäl vara för handen, att ytira några ord som svar på den framkastade frägan: böra komministrarne skicka ombud till riksdagen? Som förelöpare till svaret torde tillåtas nåmna något, säsom svar på en annan fråga, nemligen: hvad är en komminister? Svenska kyrkan hade snart nog i sin utbildning i det närmaste en: handa tjenstemän, som föröfrigt den katolska kyrkan i andra länder. Der var i första rummet biskopen med sina kapitelmän af hvarjehanda ordunpg, men härtill kommo ock andra, som nämndes boklärde män? , hvarmed egentligen åsyftedes sådane, som läste messan för folket samt, efier dåtidens skick, gudstjensten handhafde. Sedan församlingarnes antal tillväxt genom kristendomens öfverhandtagande i Norden, och icke var nog med kyrkor endast för häraderna, utan flera kyrkor inom hvarje härad uppstodo, måste ock tjenstemän vid både de ene och de andre anställas, Det var biskopen, som om detta anställande hade att gå i törfattning. Dessa tjenstemän kallades presbyterer (deraf namnet prest), hvilka understundom hade sina bitråden diakoner kallade (deraf namnet djäkne — i fornnordiskan djakn). Presbyteren kallades äfven sacerdos, och emedan han hade vården (cura) om själarne nämndes han ock curatus. Den svenska benämningen var hkväl sockneprest (såsom änvu i Danmark och Norge: sogneprest), hvilken skulle själavård öfva, undervisning meddela, gudstjenst hålla i sin kyrka. Detta förhällande fortfor att vara ungefär enabanda intill reformatioustiden, då, som bekrnt är, en mängd öfverflödige