Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

2 VA VR UM OM FM biträde kunde äfven derutinnan vara be, höfligt att kyrkans embetsmannukår måtte t rekryteras, men rekryterna, de yngre prei isterna, genomgå sin skola hos de äldre. bj Den man, som under katolska tiden var hos -Icuratus en diaconus, blef under lutherska tiden hos pastor en adjunctus (en pastorn tillagd, med honom förenad medhbjelpare) -Itill biträde i tjensteutöfningen. Någon , Jgång, hufvudsakligast på 1600-talet, var en sådan och kallades en sädan compastor (med-pasior) äfvensom comminister (medtjenare) och denre bade stundom sitt hem i en an-Inexförsamlivg. Men dels under detta förhällande, dels utom detta, hade pastor der jemte sin adjunkt hemma hos sig, och finrjnes denne ätvenväl då nämnd komminister. Adjunkierna hemma hos pastor höllos på Jen ganska tillbakasatt plats — mean har ännu i behåll förordnanden om huru de skulle elda ät pastor, eopa för hans dörr, 110. 8. v., och stället kan här vara att nämna huru denna anda lefvat ini sednaste tid, såsom Jen gammeul prost yttrade till författaren: II min ungdom var adjunktens plats om sommaren vid dörren, om vintren vid kakelugnen?. Men huru strängt och afsönI dradt än adjunkterna höllos, befunnos de dock vara för pastor lika besvärliga gäster som nödiga biträden, ty de hade den ovanan att behötva kläder och föda, hvilket pastor nödgades bestå i ersättning för derag arbete. Derföre ombestyrdes af det högre presterekapet att pestorernas adjunkter ekwle hafva sin utkomst ennorledes än af pastor, som väl ville hatva Lönen gjord, men ega lönen odelad i behåll. Kompastorerna, komministrarne, adjunkterna, eller hvad de än nämndes, måste finnas, men utan pastorernas betungande, dertföre blefvo de komministrar på stat, och man genomdret att boställen dem lumnades, merändels de klenäste kronohemman, som voro att tillgå, skulle löna äfven komministern — ehuru ?mättligt? — och måuet blef slutligen att allmogea skulle gilva till det högsta en balf spann säd ef hvar bel eller half gård, men af Ijerdedels, eller mindre torpare en ättondels tonna?, hvarjemte komminister, utom förbehölls det från katolska tiden qvarvaronde tiogeriet eller prejeriet af maiskoit af lörsamlingsboarne, hvilket matskott bestod och ännu består af eofvel, bröd, ull, lin, humwmpa, humle o. s. v., fastän olika på olika ställen. Pastor skulle dock bestå någon lön och anordnades som sådan vanligast 5 å 6 tunnor kronotionde, som han meddelade antingen ur egen sädesbinge eller af hans vederlag af hemman inom församlingen. Så uppkommo komministrarne. De äro presterliga embetsmän i staten, såsom alj staten lönade, ehuru äfven deras aflöning, förutom hvad innehafvande kronohemman afgifver, måste gå prestvägen till dem, och icke först genomvanars statskassan, såsom tillbörligt vore. Komministrarne förblefvo dock ansedde som underorduade prestmän. Derför dröjde länge innan komministern fick rättighet att ega eit ord med, när statens angelägenheter förehades. Likaså litet som gesällen har samma rätt att blifva riksdagsman sem mästaren, eller tjenaren som husbonden, likaså litet kunde komministern berättigas lika med kyrkoherden ! att inträda i ständerförsamlingen. Småningom fann man dock, men först efter kamp deremot, att komministern, som ock var en statens och kyrkans man, och dertill ett kyrkoherdeämne, icke borde vara helt och hållet utesluten från rättigheten att yttra sig blend de prester, som i egenskap ar riksdagsmän ean:manträdde; men visliga ordnade man så, ait när Sverge hade flera komministrar än kyrkoherdar, likväl flera af kyrkoherdarne än al komministrarne skulle blitva riksdagsmän — ungefärligen så att när 3 då 4 kyrkoherdar, obhersknadt de 12 biskoparne, funnos vid riksdagen, skulle der vara blott en komminister. — På fråga hvarlöre så skedde, svarar den rätt beskedlige att det skedde, emedan å ena sidan voro komministrarne yngre och oerfarnare än kyrkoherdarne att fatta i statstömmarne, å andra sidan medgäfve ickel ko. ministrarnes tillgåvgar, att vid riksdagen underhålla flera än en komminister från hvarje stift. Riktigheten häraf kan till många delar medguvas; men icke dess. mindre får men höra den mindre medgitvande säga, att detta var egentligen evdast ett sält att tysta komministrarnes klagan, att stoppa munnen till på ihe sadduceer? komministrarne, som voro närgångna nog, att vilja ega ett ord med i laget, när man oafläthgen ansåg — pastors lön böra uppgå till lika mänga tusen riksdaler, som komministerns till hundra riksdaler, änskönt ned undantog af den s. k. pastoralvården, som enligt den lön, hvilken betaldes tör lennas hundhafvande ?på eget ansvar, icke var värd mer än 50 rdr (numera något vögre) pastor och komminister hade enaanda och lika många göromål. Komministern är alltså en man, hvilken innu har rätt att afgifva, i den mån han öretår, vill och kan, sitt yttrande bland lem, som angelägenheter i ständerförsamingen handhatva. Komministern har härtill rättighet. Komministern har härtill också skyldighet — skyldighet emot kyrka, skyldighet emot tat, skyldighet emot sig sjelf. Komministern är en kyrkans man, som bar ig anförtrodd, äfven hon, för sitt verksametsområde, hvad till kyrkan hörer. Vid iksdagen stiftas lag för kyrkan. Väl äro ormer gina för läran, som i kyrkan pre-! ikas, äfvenväl sådana normer, som icke irekt härledas ur skriften, utan som bero å skriltens tolkning, väl finnas normer för sigter om sakramenten, som i kyrkan utelas; men vi måste dock erkänna ait alla essa normer äro reform underkastade, för! åvidt de äro elster sf den menskliga forskingen och tanken, ty reformen som böride i kyrkans äldre tider och hade sin lanspunkt i Luthers verk, hade i detta ock icke sin höjdpunkt, alldenstund man våste antaga mensklighetens framätskridane till större klarhet i dess vetande och redvetande, utan reform går i kyrkan ouppoch derjemte stiftades lag att församlingen ij ÅA —-— -— —— AM — — OM fö om Mm ÅA Zn folk m d m ie ic m M in ta i al örligen med tiden såsom varpträden går enom väfvens läred Ach dertöre just se ni