Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

TOR oo vara kan, fordrar det. Jatt han föga kan uträtta; men denna in: lens förmaning ?vara vaken i allting?. Är honom dä tillfälle förunvadt; att i sin män kunna verka med sitt ord, med framställande af sin menivg och åsigt till det som gsgneligt, rätt, saunt och godt är, och att detta kunna på en plats, der ordet väges af kunnige män och uppskattas efter dess balt, då har han icke rättighet att undandraga sig detta tillfälle, icke rättiglhet att på något vilkor eller under rågon förevändning förkasta eller försaka sin yttranderätt, såsom förstfödslorätten såldes af E:sau. Komministern är en statenss man. Staten aflönar honom, till staten ger han sin tribut, af staten är han en medlem... Ätven honom tillkommer då att på allt hvrad som staten rörer gifva akt. Fosterlandstkärleken, denna cen ibland de heligaste känslor, kräfver det, tanken på att vara nyttig, ehvar man det Väl kan invändas vändning håller icke stånd, ty hvarje arbetsbi dreger någon droppa honung, hvarje myra något strå. Skulle komministern höra till drönarne, derföre att ham ännu icke tått en kyrkoherdefullmakt. Uti omröstningens urna gäller komministerns votum lika så mycket som den högre prestmannens; hans st, om han är på sin plats, kan vara afgörande. BSanntår, attipolitikens labyrint-r är han icke bevandrad, de statistiska beräkningarne har han sällan granskat; men vanligen är han härtill begåfvad med samma förmåga som mången annan. Har han kärlek till sitt fosterland, bar han vilja att gagna, är han icke en flöjel för hvad vindknst som helst, är bans öga klart, något skall han då kunna uträtta. Toger han lön, bör han beräkna att lön skall vara efter arbetet; gifver han skatt, bör hans tanka kunna riktas på de ekattdregandes börda under besinvande att en sädan må vara efter behörighet; är han samhällsmedlem bör han kunna tänka på samhällets lugn och frid och på samhällets försvar, om lugnet hot:is, ehvad hotet kommer inifrån genom brist på tidsenlig lag, eller utifrån genom kränkande maktspråk. Kommnistern är skyldig sina fäders land att icke taga sin tanke, sitt ord ifrån dess angelägenheter: och detta fastmer, då hon yttranderätt eger. Komministern brister i skyldighet emot sig sjelf, om han försakar sein rätt ott skicka ombud till riksdag. Utan anseende förklarades fordom af Solon den, som höll med ingendera parten. Satsen hyllas och gilias ännu i dag af hvarje man af heder, såsom man ser huru aktniog för ära, ärlighet och trofasthet tilldelas den, som dessa egenskuper besitter, även af hans skarpaste mot-, ståndare, af den eom är mest meningsskiljaktig. Dergår en ton afridderlighet igenom denna åsigten, som också aldrig blitver tör gammal, utan gerna må tillämpas, ehvar som fråga om verksamhet uppstår. Komministern är sig sjelf skyldig att icke förtiga sin mening, och genom denna tystnad tillbakasätta sig sjelt samt sålunda tyst medgilva att han till in enting duger, då än fråga är om större verkningskrets, den hans församling anvisar, om vi utsigt öppnas, än gränsorna af ett pastor Den är en ömklig lära denna, som mången gång gjort sig gällande, att man ingenting kan veta, ingenting kan förs!å, då man har en underordnad plats i samhället; och din blifver i högsta måtto skadlig, om den underordnade sjelf kommer att försjunka derhän, att han sjelf hyllar en sådan åsigt. Man glömmer, när man förkunnar en sådan rderflighetens lag, att icke alla kunna få rum på samhällets höjder, att dalen kan vara lika fruktbärande som höjden, att icke alla trän i skogen äro lika höga, men det likväl kan vara lika dugligt virke i de lägre, som i de högre. Illa vore bestäldt, om komministern, som dock efter vanlig gång blir kyrkoherde, skulle mindre veta, mindre förstå, mindre inse, derföre att han ännu icke innehar ett pastorat. Också larer väl ingen med sundt förnuft kunna pästå, att man blir en klokare karl, derföre att man får en indrägtigare beställning. Vett växer icke med inkomst. Veltets gifvare har detta icke utdelat efter blifvande indelnings afkastning. År då komministern äfven en man, som besitter eftertanka, uppfattni förmåga, omdöme, han må, han bör, med le pund han fått, gagna, verka så längt ban kan och icke lögga händerna i kors, hvarigenom hans värde ingalunda stiger i medmenni:kors bedömande. Det är sonnt ait anspräslösheten är en dygd, och fullt må man medgifva, att den är och bör vara :n prestdygd ; men blir anspråkslösheten hos ;n person ett hans eget tillbakasättande af ans rätt, ett nedsättande af hans värde, lå är den en odygd, ett fel, hvarföre man örr el er sednare får plikta. Mången har ått — komministrarne hafva länge fått — ;rlägga denna plikten. Jemför man ock comministrarnes förmåga att vara riksdagsnän, med förmågan hos möämgen annan utom oresteståndet, väl torde man då behölva, ned hänsyn till kunskap och erfarenhet, lessa tvenne faktorer, som Ihafva en duglig nan till produkt, medgifva attt komministern d illbakasätter sig sjelf, om Ihan icke begagar sin medgifua rätt att välja riksdagsmbud. Bifaller man nu framställcda meningar, då varar man också ja på dem frågan: böra ommin.strarne skicka ombud till riksdagen. Mången torde hafva ett sådant ja på läparne, men låter det der dö, innan det blifit hördt, emedan åtskilliga andra betänkigheter än de ofvan påpekade företinnas, äsom modlöshetens, den ekonomiska ställninens, O. 8. V. Det finnes verkligen en och annan komninister, som saknar mod att välja rikslagsman, emedan han menar att det skulle nisshaga förmän, af hvilka han så eller så an bero. Denna betönklighet är dock, ned hänsyn till den hedersikänsla, som man åde känner och förutsätter vara hos nputijens förmän inom presterskapet, helt och ället skef, men der den finnes, verkar den nodlöshet vid fråga om val af ombud. undra äro, som anse att 7en svala gör inen sommar? och mena att rösten af en omminister, der tre eller fy yrkoheidar a