Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

Isterna säger man: Jag har icke råd att hålla riksdagsman, derföre väljer jag icke?. Dack skulle man dervid vilja svara: 7Lid och boppas!? Och för öfrigt, huru knappa inkomsterna än äro, märsligt vore, om man icke skulle kunna af dem bespara eler ut(öfver de vanliga förvärfva 4 eller 5 öre om dagen, den tid en riksdag pågår. Många skäl synas vara för handen att den i år begynnande riksdagen blitver den sista, vid hvilken komministrar, såsom sjelfskrifna, få sig infinna. Skulle de då slumra, skulle de äfven i slutet af deras sjeltskrivenhetstid vara likgiltiga för sin medborgarerätt, vara likgittiva för fosterlandeis intressen, under et: maklighetens lugn blott äse hvad som göres eller uraktlätes. Nästkommande riksdag torde blifva en jemförlig med de af åren 1524, 1772, 1809. Hvilken cod medborgare ville då icke lemna sin skärt af verksamhet för hvad som han finner vara hans fäderneslands väl, åt hvad scm han välbetänkt anser vara en sunsud, en mognad — en sedan längre tid mognad — tids andes kraf. Och detta krat är så mycket mindre ringa, som den sednare tiden gätt framåt med skyndsammare steg, än någon annan, åtminstone under de tre sistförflutna seklerna. Tidsandans vingar iro också starkare i sina senor och snabbare i sina slag, än de på århundraden varit, och hon närmar sig mer och immer mensklighetens herrligaste mål ljus och frihet förenade: icke ljus utan frihet, icke frihet uten ljus. Skulle väl, älven om han ingenting annat är än komminister, svensk man, som är fostrad i ett land, der frihetens fana af älder varit planterad, ehuru mer eller mindre utslagen, der ljusets genier städse varit älskade, der sanningens scl så ofta fått frambringa herrliga frukter — skulle svensk man då vilja vara overksam; skulle bun icke fast hellre vilja på närmare håll lyssna på tidsandans röst och gifva akt på dess sylte samt önska sig buren af den väldiga tull bans mål, när detta befinnes vara godt? Skulle presten, som, i hvad ställving han än är, tär och bör vara en härold för ljus och frihet, hvilka också befinnas vara muaterielet i kristendomens byggnad, vara stum? Nej! Han läte sin mening höras, älven om den blott skulle blifva såsom i stormen cn hy ning till närmaste man! Alla kunna icke få tala, men alla eller flertalet kunna få det genom en, det utsedda ombudet. Kowministrarne ilje sitt ombud till den blilvaude riksdasen, och de skola halva det glada medveandet att icke hafva f.rsummat nylljandet af sin rättighet, icke hatva uraktlötit uppfyllandet af sin vliat !