stod ej annat än utvandringarnes radikalkur. Man kan på flera vägar leda sig till insigt i deras välgörande verkningar. Så t. ex. vet man, att af de 220 å 230 mill. rdr rmt, som utvandrare från Storbritannen och Irland med of ciel medverkan hemsändt till understöd för efterlemnade anhöriga under ären 1848 1862, större delen blifvit sänd af irländska utvandrare; hvilket onekligen lemnar ett vackert viltnesbörd till utvandrarnes heder. Och hvad de hemmablifnes tillstånd angår, må följande drag tjena till bevis px dess fortskridande Jörbättring: arbetslöaerna ha uti Ir and på landsbygden stigit med mer äv 57 procent under aren 1844—1860; offentligt fattigunderstöd npjöto är 1849 ej mindre än 620,000 personer, men 1859 ej fullt 45,000; fattigvårdsutgifterna, som år 1849 vida ötverstego 2 mill. , voro tio är sednare minskade till fjerdedelen af detta belopp; förbrytelsernas antel, nära 42,000 år 1549, hade 1860 sjunkit till ej fullt 5400, 0. 8. Vv. Alt man väsentligen har utvandringarne att tacka för allt detta, kan ej betviflas.