Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

STOCKHOLM den 17 Maj. Prester och skarpskytteväsendet. Vi ha gång efter annan i denna tidning omnämnt, hurusom åtskilliga prester ansett för sig tillständigt att vägra kungörelsers om skarpskytelöreningars öfningar uppläsande i kyrkorn:, samt hurusom dessa förargelseväckande tilltag slutligen blifvit föremål för justitie-ombudsmannens uppmä. ksamhet. Bland dessa prester, hvilka gjort sig skyldiga till ett dylikt handlings-ätt, ovärdigt det presterliga embetet, är äfven vice pastorn i Tölö pastorat inom Göteborgs stift, hvilken söndagen den 2 April vägrade upp läsa i Lindome och Elfäkers kyrkor en al t. f. öfverbetälhafvaren för Norra Hallands skarpskyttekår, löjtnanten O. W. Malmstedt, utfärdad kungörelse, hvarigenom de till nämnda församling hörande medlemmar af bemälde kår kallades till vapenöfning efter gudstjenstn. Saken anmäldes ef löjtnant O. W. Malmstedt till beifran hos justitie-ombudsmannen, hvilken genom Göteborgs domkapit I inforsrat vice pastor Svenssons förklaring. Denna inkom den 3 Maj, och har justitieombudsmannen under den 13 dennes till domkapitlet aflåt:t ytterligare skrifvel-e, hvari yrkas att vice pastor Svensson måtte för sitt förfarande vederbörligen af domkapitlet tillrättavisas. Vi intaga det hufvudsakliga innehållet af sistvämnde skrifvelse, bvilken, såsom vi hoppas, skall betaga de prester, som fortfarande hysa en liknande afvoghet mot skarpskytteväsendet, lust att vidare på ett dylikt förargelseväckande sätt lägga denna afvoghet i öppen dag. Efier att haiva för vice pastor Svensson tolkat rätta upplattningen af kyrkohandbokens 1 tap., hvaruti, angående kungörelsers upplasande i kyrkorna, förekommer följande stadgande: Derefter uppläsas konungens förvrdningar samt vederbörande kollegiers och embetsmäns kungörelser m. m. (hvilka böra vara lemnade till presterskapet förr än gudstjensten börjar), bemöter justitie-ombudsmannen vice pastor Svenssons undanflykter att det äfven kunde ifrågasättas huruvida en befälhafvare för frivillig -skarpskytteförening vore att anse såsom en sådan auktoritet, hvars kungör-lse, enligt k. förordningen af d. 8 Maj 1849, presterskapet vore förbuncet att ovilkorligen uppläsa?, anförande i detta hänseende följande: j 72 kap. 5 kyrkolagen nämner visserligen endast K. M:t och K. M:ts befallningshafvande; men att dermed skulle afses endast K. M:t och landshöfdingarne, är så mycket mindre antagligt som i slik händelse rikets kollegier och andra embetsmän, .f hvilka de förra alltid och de sednare mången gång äro landshöfdingarne öfverord näde, icke skulle ega att fordra det deras kungörelser åtnjöte samma rätt som landshöfdingarnes. Med det i berörde lagrum nyttjade talesätt hvad Vi och Våre befallningshafvande, på Våra egna vägnar, kunna hatva att bjuda och tillsäga åsyftas tvitvelsutan sådana påbud, som utgått från konungens embetsmän i allmänhet och till dessa måste räknas de, som uttärdas af en skapskyttetörenings ötverbefälhafvare, enär denne är af K. M:t förordnad och K. M:t tör kårens verksamhet ansvarig. Denna tolkning bekräftas af 1766 års resolution. hvilken vice pastorn Svensson äfven omförmält, och der det talas om kungörelser och publikationer, som till kyrkorna ankomma trån K. M:ts befallningshafvande, embetsmän ller undersåte, dervid vice pastor Svensson likväl, obegripligt nog, fäst sig vid uttrycket un dersåte, så om här ensamt tillämpligt. Jag hoppas dock med detta nu anförda hafva ådagalagt. att ötverbefälhafvare för skarpekytteförening, i denna hans egenskap, är att betrakta såsom en konungens embetsman, som eger en i gällande törfattningar grundad rättighet att fordra det hans påbud, lika med andra oftentliga myndigheters, skola i föreskrifven ordning kungöras, utan att behöfva stödet ar en sådan hätd eller af sådana föreskrifter, om hvilka vice pastor Svensson ordat. Den anmärkning vice pastor Svensson slutligen framställt, att alla myndigheter, som äro berättigade att få sina kungörelser genom presterskapet uppläste, skola sända dessa kungörelser genom kronobrefbäringengy för såvidt dermed menas, att sättet för kungörelsernas spridande inverkar på rättigheten att få sjelfva kungörelserna upplästa, förråder en alltför besynnerlig uppfattning af grunderna, efter hvilka den pröfning skall utöfvas, som i thy mål är presterskapet ålagd: En på stället befintlig mynd:ghet, hvars rätt att utfärda och få uppläst en kungörelse är obestridlig, skall väl ej behöfva använda kronobrefbäringen, för ait på en omväg framskaffa kungörelsen. Dessutom finnes. i yärt land hela provinser, der kronobrefbäring ej eger rum och der således alla till kyrkorna ankommande kungörelser sakna ett dylikt kännemärke på behörighet. Jag kan således ej anse den nu granskade delen af vice pastor Svenssons förklaring såsom vederläggning af hvad jag, rörande detwta ämne, i min förra skrivelse anfört. Slutligen upptages och besvaras det af vice pastor Svensson hufvudsakligen anförda skälet till hans vägran att uppläsa kungörelsen, det mnemligen, att han ansåge skurpskytteöfningarne på söndagen vara ett ohelgande af sabbaten samt skadan och förargelsen deraf betydliga för gudsfruktan och sedlighet. Derom. yttras i justitie-ombudsmannens skrifvelse: Den motsägelse y. pastor Svensson här ofvan påvisat emellan prestens på embetsed grundade förbindelse att tyda sabbatsbudet efter den heliga skrift jemte bekännelseskrifterna och hans skyldighet att efter gudstjenstens slut uppläsa kungörelser, hvilkas efterkommande förmenas på ett betänkligt sätt leda till störande af sabbatens helgd, är ej af den betydelse och lärer ej heller kunna anses medföra så menliga följder, som de, hvilka kunde uppstå af en annan tänkbar motsägelse, den nemligen att, medan presterskapet fortfarande har sig ålagdt att på nu brukligt sätt offentliggöra allmänna påbud, det skulle vara hvilken prestman som helst. medgifvet att efter eget bepröfvande afgöra, huruvida en ny lag eller en offentlig myndighets befallning, som för kungörande till presten aflemnades, borde från predikstolen uppläsas eller icke, allt etter RR bt AE FRV