Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

longen, som på gatan, der folksamlinger oupphörligt ökades. Jog begär ordet?, sade kommendanter Cuitifio och reste sig upp. Ni har ordet?, svarade Salomon oct skakade äskan af cigarren i sin ofantligt hand. Jag superade i går med diktatorn oct hans dotter dofia Manuelita Rosas y Ezceurra Diktatorn är för oss mera än Gud, ty har är konfederationens fader, och så mångt unitarier, som falla i mina händer, skol: undergå samma öde som de jag i natt fån gade, Det är sannt att en at dem har und kommit, men han har fått duktiga märker och i morgse skickade jag till dofia Marit Josefa en karl, som borde kunna gifva hen ne nyttiga upplysningar om honom, ty v böra alla, bäde män och qvinnor, om v nemligen vilja vara federala, hielpa han excellens som är allas fader. För att vart god federalist, bör man Kunna visa en så dan här.? Och då hen slutat detta förträffliga och sammanhängande tal drog kommendanter Cuitifio sin dolk och pekade på de blodfläc kar hvarmed den föregående natt blifvit be sudlad. Härvid reste sig alla mashorqueros, drog sina dolkar och utbrusto i ursinniga skrik mot unitarierna, fransmännen och konung Ludvig Filip, på hvilken de voro mycke förbittrade. Under hela detta uppträde förhöll sig Da: niel fullkomligt lugn; ingen kunde i hans ansigte upptäcka den ringaste min af oro. fruktan, vrede eller förtjusning. Han öf verräknade inom sig med yttersta köld huru han skulle kunna vända detta raseri frår de oskyldiga föremålen derför och mo dessa banditer sjelfva eller åtminstone mo! deras likar. Då de ursinniga ropen upphört, begärde Daniel helt obesväradt ordet, och då han erhållit det, började han sålunda: ?Mina herrar, jag har ej den äran at tillhöra detta utmärkta och patriotiske sik