Aftonbladet – 16 maj 1865, sida 3

r ordat — en och annan tvifvelsutan af ärlig, fastän missledd öfvertygelse — om uråldrigheten af vår nuvarande ständs författning, om den stora vådan att afskaffa något, som har en så vördnadsvärd ålder, som så uppväxt ur folkets lif och sjelfmedvetande, så sammanväxt med hela statens lif, och att i stället införa pågot absolut nytt, något ohistoriskt, som förmenas stå i rak strid med svenska folkets historiska utveckling. Men ett dylikt ordande, om äfven ärligt och välment, är idel blå dunst, tomt prat, icke grundande sig på verkliga sakförhällanden utan endast på fabler. Våra stånd äro i sjelfva verket ganska gamla — ehuru visserligen hvarken så urgamla eller så vördnadsvärda som man vill inbilla sig och andra, och ehuru både historia och tradilion visa oss en tid då det enda egentliga stöndet var den frie odalbondens. Men antagom gerna våra stånds höga ålder: våra sländer äro deremot, jemlörelsevis, skäligen unga. Vi hafva afålder haft landskapsmöten. herredagar, folkmöten, 0. 8. V., samt, partielt, ansatser till riksdag i nuti dens mening; men, en fyrdubbia orimligheten af våra fyra stånd är i sjelfva verket icke äldre än från Carl XII:s död, och vär äldsta, på ståndsrepresentationens renhet byggda riksdagsordning, daterar sig från 1723. Mon behöfver icke tveka om riktigheten af denna uppgift eller derlör söka bevis gen: m arkifiorskningar och mödosamma källstudier: det ovedersagöa och ovederläggliga resultatet af samvetsgranna och grundliga studier och forskninvar häröfver finnes flerestädes i tryck 1ramagdt, allom tillgängligt; och jag vill här endast hänvisa till d. v. historiarum prof. E. G. Geijers och d. v. ekytteanske prof. P. Wingqvists utredning, den förres i aka föreläsningar om vår tids samörhällanden, isynnerhet med afseende på fäderneslandett (Geijers saml. skrifter 6), den sednare 1 Tidskrift för litteraur (årg. 1852, VII och IX häftena) samt officieit betänkande till den af konung scar nedsaita komite, af hvilken W. var edamot. Ja, sjeliva ordet ständer, ett lån rån Tyskland, liksom åtskilligt annat föga isvärdt, förekommer först i Gustaf 1:s 1, men då i ungefär lika vidsträckt beydelse som ordet allmoge under den föregående tiden, såsom en sammanfattning af hela jolket, ef alla mogne män för sig. Wingjvist anmärker: men ser omtalas ständer Pvid riksdag, ständer i landskapen, ständer Ckallas den vid marknader sammankomna menighet, med hvilka Wasakonungarne cke sällan underhandlade i allmänna ären den, ständer kallar slutligen hertig Carl tden härsmakt, med hvilken han utdragit mot Sigismund. Sverges ständer bePtyder således under den tiden helt enkelt svenska folket. Under sjuttonde seklet funnos ständer vid allmän riksdag, vid Putskottsriksdag, vid provincialmöten. Det är först sedan de båda sistnämnda slags möten upphört, som ordet erhållit sin nuvarande betydelse.? Långt ifrån att det hvilande repreentar ionsförslagets antagande skulle kullkasta lågot genom sin uräldrighet vördnadsvärdt, allmänna medvetandet rotadt, skulle man åledes snarare kunna säga att det innebär sti bortkastande af obehöriga utväxter och nissbildningar, af något jemförelsevis ungt, ehuru visserligen genom inneboende håli iet och organiska tel alltifrån födelsen för sammalt, skämdt, delvis murket, samt i tället återför till det uråldriga, historiskt rundade: kommunalmöten, landskapsmöen, riksmöten. Detinnebär upphörande af n författning, som framförallt visat sig jenlig att alstra och framkalla parti, split, vaghet; och hvilken, åtminstone i mer än tt halft århundrade blitvit utdömd af alla stånd och klasser, ja först och främst af ina egna målsmän, såsom af förhandlinsarne vid 1810 års riksdag och inför dess konstitutionsutskolt nogsamt kan inhemtas. Men äfven bland dem, som ärligt erkänna vödvändigheten ef en förbättrad statsförattning, höres många fråga, hvarför skall nan brådstöria med en så genomgripande örändring i vårt statsskick? Hvarlör utan nogen pröfniog, jemkning, prutning och terjemkning antaga en ny författning, hvars gna anhängare dock medgifva att hon icke aknar sina betänkligheter? Hvarför ej afva tålamod och vänta tills elt yngre lägte, ett slägte, som icke är för gammalt llt ifrån moderlifvet, uppstår och hvilket, fall de der omständigheterna? sådant nedgifva, tilläfventyrs kan öfvergå från orande och betänkande till handling och enomförande? Jag skall försöka att besvara dessa och ylika spörsmål efter bästa insigt. Först och främst borde det väl icke skäigen kunna kallas förhastadt eller brådtörtadt, om man efter iher än femtioårig rfarenhet och erkännande att en författing icke duger, efter ett halft århundrades örarbeten och strider för åstadkommande f ett bättre, sent omsider skulle komma rån ord till sak. . Men mi man gerna vidhålla att föränr ngen nu kan betraktas såsom mera skyndam än man behagar anse nödig. Må man å blott äfven medgifva, att den största nöjliga skyndsambet påkallas. Först och främst emedan just nu är den ehagliga tiden. Vi hafva nu ett särdeles ynsamt tillfälle, att i sämja och endrägt, fred inom och utom landet, genomföra enna förändring, men hvilket vi ej veta om et framdeles kan erbjudas oss. Onödiga ppskof äro alltid farliga och kunna lätt bli derfliga. Ingen menniska, ingen siare, n förutsäga hvad framtiden gömmer i sitt köte; men det är åtminstone möjligt, ja roligt, att hvad som nu kan genomföras i red och lugn, om det gynnande tillfället u försummas, framdeles icke skall kunna innas utan kännbara skakningar och offer, m det ens kan vinnas. Hvem vill och kan åtaga sig det tunga ansvar, som ett förastande skulle medföra? Att antagandet f konungens förslag bör kraftigt främja e enighet, bör främja statens helsa samt och återförena de nu splittrade folkgmenterna i den högre enheten af ett Ik; det tor e väl näppeligen kunna med