Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 2

STOCKHOLM den 12 Maj. — För ett tiotal af år sedan började ett nytt och friskt lif röra sig inom våra elementarläroverk. Män, som med kraft parade en öppen blick för den allmänna bildningens fordran på dessa läroanstalter, yrkade på en reform och lyckades med störa ansträngningar sätta den tunga massan i rörelse. Har deras verk sedan fortsatts i den riktning och med den energi som vederbort? Härpå måste hvar och en som under de sednare åren följt läroverksfrågornas be handling svara ett obetingadt nej. Om också ej en bestämd återgång skett — och den skulle numera ej gerna vara möjlig — har dock intet verkligt steg framåt blifvit ta get. Rörelsen har fått afstanna och hela verket, det hvari lifsströmmen dock skulle lifligast pulsera, hotar att stelna i en ma skinmässig och död formalism. Vihade för ej längesedan tillfälle att fästa natio:ens uppmärksamhet på åtskilliga missförhällanden inom dessa läroverk som kräfva en snar rättelse. I samma vigliga ämne innehäller nu Göteborgs Handelst dning en uppsats som går rakt på hjertat af frågan. Vi göra oss ett nöje att härnedan meddela den ät våra läsare. Uppsatsen lyder: Det lärer ej bestridas, att ju ett lands undervisningsväsen ingår såsom ett af de mäk tigaste vilkoren för landets fortgående utveckling på den andliga och materiella kulturens bana. Sedan denna sanning blifvit äfven hos oss insedd och af uppriktiga fosterlandsvänner varmt behjertad, har den s. k. folkundervisningen blifvit omfattad med ett intresse, som är förtjent af allt erkännande. Men när denna sednare undervisning efser den stora massan af befolkningen, hufvudsakligen den mera obemedlade delen, och när denna blifvit väsentligen gjord till en kommunernas angelägen: et, så her man ett annat undervisningsväsen, det som gäller elementarläroverken och högskolorna, hvilket bekostas och ordnas af staten och hvilket med det törra eger föga eller intet semmanhang, varande tillika bygdt på helt andra grunder. Består då svenska nationen af tvenne slags ?folk?? måste man här fråga sig. Eller är karakteren af de bemedlades och obemedledes barn så olka, att deras andliga utveckling lyder helt olika lagar? Eller äro ej grunderna för bildning like för alla mcd intelligens begafvade varelser ? Under det man, i fråga om den s, k. folkundervisniagen, sträfvar alltmer att med den allmänna moraliska och förståndsbildningen förbinda sådana läroämnen, som afse det praktiska lifvet, så qvarstår man i fråga om de s. k. elementarläroverken på den a.tiqverade ståndpunkten, att dels förlägga deras ändamål till danande af wvissa statsfunktionärer, dels såsom vilkor för allmän bildning förutsätta läroämnen, sådana som de döda språken, hvilka upphört att ega denna karakter. Dessa misstag i sjelfva förutsättningen, i sjellva ändamålet med dessa läroanstalter, medföra svåra praktiska olägenheter. Det är nemligen numera ej fallet att dessa läroverk skola utgöra anstalter för tillverkande af embetsoch tjenstemäu. Deras långt -fvervägande antal af lärjungar äro sådana, som redan innan de genomgått hela skolan utgå i cet praktiska lifvets olikartade förrättningar. Detta förhållande är på vissa orter så framstående, att knappast en tiondedel at skolans elever uppgå till högskolan och således en ännu mindre del ingå på tjenstemannabanan, oaktadt man gjort studentexamen, med föga undantag, till vilkor t. o. m. för ai!itärtjenst. Dessa skolors karakter af allmänna bildningsanstalter borde alltså vara gifven, blott med aktgifvande på det rent vumeriska förhållandet i fråga om elevernas antal. Men de borde under inga förhållanden afse en predestinerad specialbildning. De första grunderna för undervisningen äro lika för alla menniskor, och först sedan en yngling eller en flicka genomgålt ett visst stadium på detta område, böra specialstudierna, med afseende å anlag och bestämmelse i lifvet, derifrån utgrena sig. Den sednaste författningen rörande elementariäroverken har icke gåt framåt i denna sanna riktning, utan utgör fastmer ett reaktionärt steg. Längtifrån att uppskjuta läsningen af de döda språken till en mera framskriden ålder eller en skolans nögre klass, har den tixerat dem vid de ägre stadierna, hvilket blifvit så mycket vetänkligare, som studentexamen — vilkot för inträde vid högskolorna — blifvit örlagd till läroverken, hvarigenom lärjunarne blifvit helt och hållet beroende at lessas lärare, så att de sednare kunna på lerfaldigt sätt binda en lärjunge, hvilken ej nll ställa sina studier efter lärarekollegiets ordringar, vore dessa fordringar än så rektionära eller klassiska. n Visserligen gifves ännu frihet att få taga : tudentexamen på den s. k. reala linien, d. : . 8 utan döda språk, men en yngling, som let gjort och som sedermera skulle viija ! ortsärta sina studier vid den högskola, som ! u blifvit för horom öppnad, kan ej Jå taga ns den obe:ydligaste embetsexamen, der : atinet förekommer och hvars latinska pen-. um han kunde lätteligen på egen hand in: emta, utan att han jörst tager om hela sin tudentexamen, ej blott i latin, utan ock i rekiska, samt i alla öfriga läroämnen. Alltså: om en yngling är skicklig i alla friga stycken, inclusive latinet, men ej lärt ig grekiska nog för erhållande af betyg, så ir han icke taga studentexamen i latinet, tan endast i de s. k. realia, och när han ill forgå på studiernas bana, så kan han tenteras i något af dessa döda språk — amträdde han än med laudaturspensa i hvartd era — utan att han förut tager om hela udentexamen vid ett derför berättigadt eleentarlärov erk. SS SOONER RASA AAA BETEN EEE sl Ba Mm —— Me ktning, bör jag åtminstone egaqvar rättig-e eten att få veta orsaken till detta missödet, t NE äh SA