Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 2

?Min mor är icke hemma! Min herre appcpade Daniel, osäker om han hört rätt. Florencia4, tillade han, jag svär vid mi heder att jag ej förstår hvad du me nar hvarken med dina ord eller ditt upp: förande. tJag menar blott att jag är ensam och att jag önskar bli bemött med all den aktning som tillkommer ett fruntimmer.X Daniel rodnade ända upp till hårfästet. För Guds skull, Florencia, sade han, säg mig att du skämtar eller att jag förlorat förståndet. Ni her ej förlorat förståndet; men möjligtvis någonting annat, stilor. Hvad, Florencia. SMin aktniog, setior.? Din aktning! Jag? Bah! Hvad betyder en så obetydlig lörlust för er!4 sade Florencio med ett flyktigt småleende, hvarvid den vackra munnen antog ett föraktligt uttryck. Florencia!Z4 utropade Daniel och tog ett steg emot henne. Stanna, min herre!4 sade den unga flickan, utan att sjelf röra sig ur stället. Hon stod med tillbakaböjdt hufvud och handen och armen hotande utsträckt mot Daniel. Men hennes hållning var på en gång så full af behag och värdighet; -att Daniel, ehuru han ögonblickligen stannåde som fastväxt vid golfvet, ej kunde afhålla sig från att beundrende betrakta henne. Men detta räckte blott en sekund, och han steg tillbaka, stödde sig mot ryggstödet på en stol och såg på Florencia med allvarliga blickar. De båda älskande stodo så några ögonblick, båda anseende sig ega rätt att fordra förklaring öfver det föregående uppträdet. Rollerna tycktes snart skola förbytas. SJag tror, setidrita, att om jag förlorat er