Aftonbladet – 9 maj 1865, sida 3

anklagades vittnen, än emellan den ankla gade och den mördade. Allmänna åklaga ren som ansåg den anklagades brottslighe ligga för öppen dag, yttrade blott några ort till jurymännen. Derpå tog Lincoln orde under en fullkomlig tystnad. Han samman fattade händelserna och påpekade de hit tills oanmärkta motsägelserna i det hufvud sakliga vittnesmålet. Hvad som synts en kelt och antagligt visade han vara förvir radt och osanuolikt. Vittnet hade sagt at striden egt rum vid en uppgifven timma på qsölen och att det klara månskenet sat! et i stånd att se den anklagade, då han ntdelade dråpslaget. Lincoln gendref detta vittnesmål och bevisade att månen vid den angifna timman icke kunnat vara synlig öfver horizonten. Nu inträffade en ögonblicklig omkastning i församlingen och orden icke skyldig? sväfvade på allas läppar. Men försvararen var icke nöjd med sin skarpsinnighets triumf. Hans fulla hjerta manade honom, och med lysande vältalighet vände han sig till juryns medlemmar, Han uppdrog en bild af menedaren med så kraftiga drag att vittnet bleknade och vacklade ut ur domsalen, hvars luft blef det för tryckande. Lincoln talade om den tacksamhet han var skyldig den anklagades fader, och mångas ögon fylldes af tårar. Dagen nalkades redan sitt slut, då försvararen slutade med orden att om det funnes någon rättvisa till, skulle solen innan den sjönk ned lysa på hans klient såsom en fri man. Juryn drog sig tillbaka. En halftimma hade ännu icke förflutit, då domstolens ledamöter, som sutto till bords i hotellet, afbrötos genom ett bud med underrättelse att juryn blifvit ense. Under det fången fördes från fängelset fylldes domsalen af stadens invånare. Då fången och hans moder inträdde, herrskade en tystnad så djup som om ingen menniska funnits i rummet. Juryns ordförande svarade på domarens fråga: Icke skyldig !? Modren sjönk i armarne på sonen, som lyfte upp hennes hufvud och bad henne se på horom, numera fri och oskyldig såsom förr. Med utropet: ?Hvar är hr Lincoln ? störtv:le han derefter fram genom folkmassan och fattade sin försvareres hand, medan hans öfversvallande käns!or betog honom förmågan att tala. Lincoln riktade sina ögon mot vester, der solen ännu dröjle, samt vände sig derefter till ynglingen ned orden: Ännu har icke solen gått red och du är fri!? ?Jag tillstär?, anmärkte ett ögonvittne, att mina kinder voro våta af tårar och jag ände mig bort från den rörande anblic: en. Då jag åter såg mig om, märkte jag incoln, entigt det gudomliga budet, trötande och uppmuntrande enkan och den aderlöse.?