Aftonbladet – 5 maj 1865, sida 3

vinnas genom backning, vore att ariunjulen stoppade, i hvilket fall verkan ansägs motsvara något mer än cen lastad bromsvagn. Ett sådant resultat uppnåddes dock aldrig, ty antingen brukade hjulen gå motsträfvigt omkring eller också släppte de skenorna och började dansa omkring baklänges, för hvilken sednare händelse all verkan af backningen uteblet, och då intet annat återstod, än att afstänga ångan samt vanta tills hjulen åter började röra sig framåt, för att sedan försöka backa på nytt. Hvilketdera af dessa fall skulle inträffa, kunde man aldrig vid backning förutse. Denna vore för öfrigt skadlig för maskinen och borde så litet som möjligt tillitas. Då den måste användas, befordrade htdragandet af sandlådorna dess verkan, emedan friktionen deraf ökades. — Carlbourn ansåg backning vara ett våldsamt medel; men som likväl under alla omständigheter bidrog att hejda farten något. Då skenorna voro hala, gingo emellertid drifhjulen merendels rundt, i hvilket fall verkan blef ringa. — Westerström yttrade samma åsigt om fartens hämmande. Var hastigheten större, 2 å 3 mil. och kom dertill skenornas halhet, sprungo drifhjulen vid backning genast rundt, då det var omöjligt att regtera farten genom backning. Vittnet hade för ötrigt nästan aldrig användt detta våldsamma medel, och kunde ej erinra sig mer än en gång, då han under farten nödgats tillgripa detsamma. Han hade nemligen å banan blitvit varse ett litet barn, som han fruktade att köra öfver, hvarför han tade back. Taget hejdades något under loppet af omkring 20 mil, och modren till barnet, hvilken befann sig ett stycke från banan, hann fram för att rädda detsamma. Malmström fällde samma utlåtande som de andra lokomotivförarne. Af förestående vill det synas, som skulle backning uti ifrågavarande fall icke utgjort något verksamt medel att undvika olyckan. 2:0. Om inkörande af tid. (Referenten tillåter sig här erinra om, att Riex till sitt försvar anfört, utt han fattat inspektor Bergströms tillsäse att hålla sig 20 minuter efter det ordinarie såsom en tillsägelse att köra in tid, helst extratåget i följd deraf, att hr Bergström icke hade signalefftekterna i ordning, försenades 5 å7 minuter. Hr Bergström har bestridt. att en sådan uppfattning finge gifvas hans yttrande, och har intendenten sökt visa obefogenheten deraf genom företeende af en order, utfärdad kort före olyckshändelsen vid Sandsjö, och innehållande förbud emot att köra in tid. Hvad denna order åter angår, har Riex förklarat, att han aldrig vetat af den, en uppgift, som maskiningeniören Johansson ansett vara öfverensstämmande med sanningen, emedan ordern ej blifvit anslagen vid den station, der Riex varit stationerad, och icke heller blifvit genom kringsändande lokomotivförarne delgifven. Vidare har Riex till sitt försvar i detta fall åberopat lokomotivförarnes vana att köra in tid, hvilket reglementet visserligen förbjöd för mer än 5 minuter, men som dock allmänt praktiserats utan att föranleda till anmärkning.) För att få dessa omständigheter utredda, hvilka i väsentlig mån utgöra mildrande omständigheter vid bedömande af Riex vårds löshet, om den varit någon, hördes nu ytterligare lokomotivförarne och upplyste: Forssberg, att det förut varit mycket vanligt att köra in både 5 minuter och devöfver. Vittnet -hade, liksom andra, sjelf gjort det, churu vittnet icke ansett det vara rätt. På sednare tiden hade reglementets eskrift emellertid noggrannare iakttagits, så att mera än 5 minuter, vittnet veterligt, icke blifvit inkörda. Den ifrågavarand2 ordern hade vittnet först hört talas om under sednaste månaden. Carlbourn, att det varit allmänt bruk förut att köra in förlorad tid med alla slags tåg, då de på något sätt försenats. Han hade till och med någon gång erhållit muntlig tillsägelse härom. Inom andra distriktet hade så tillgått tills för omkring ett är sedan, då en order utfärdats. innehållande förbud att köra in tid med godståg och blandade tåg, hvaremot snälltågen från förbudet varit uteslutna och tillåtelse fortfarande gifven att med dem inköra tid, blott man ej gick med större hastighet än fem mil i timmen. Un: der nu sist förflutna vintermånader hade emellertid en ny order emanerat — vittnet kunde ej precist angifva tiden derför, om det varit före eller efter Sandsjöolyckan; men detta vore lätt att utröna, ty ordern fanns ännu anslagen i lokomotivstallarne vid Göteborgs station — hvari förbudet utsträckts äfven till snälltågen. Westerström bekräftade hvad de föregående vittnena yttrat, förmälande sig sjelf på sista tiden hafva aktat sig för att öfverträda reglementet, och Malmström hade i hufvudsaken enahanda utsago. Det är af dessa utlåtanden alltså uppenbart, att förseelsen att köra in tid varit allmän praxis, medan reglementets föreskrifters efterlefnad hört till undantagen, samt att sådant fortfarit ända tills den sista ordern utkom, hvilket, enligt hvad inför rätten uppgifvits, skulle skett den 13 December 1864. 3:0. Om möjligheten att under det ett tåg är i gång springa öfver tågets vaonar från en till en annan. (Vid ett föregående rättegångstillfälle hördes ett vittne, handlanden Björnberg, som intygade att han, då extratåget passerade förbi hans bod ett stycke ofvanför grindarne vid Sandsjö, såg en karl springa i några af de eftersta vagnarne, framifrån och bakåt, utan att närmare kunna bestämma förhållandet. Denna uppgift har vunnit stöd af ett annat vittnes utsago, hvar till komma hvarjehanda biomständigheter, hvilket allt sammanlagdt framkallat misstanka mot bromskarlen Sjöberg, som ensam befann sig i eftersta delen af tåget, att icke hafva bromsat il. tid, utan först då det var för sent. Sjöberg har bestridt detta och sagt sig hafva stått stilla i bromsvagnen på sin post. Hvad den andra bromskarlen (tvenne sådana medföljde extratåget) Måns . Svensson angår, har han sjelf medgifvit, att han icke tillskrufvade sin broms förrän i södra ändan af kurvan eller straxt hitom grindarne, och båda två hafva förklarat, att de icke hörde någon bromssignal. Skulle det nu alltså kunna visas, att Sjöberg icke, såsom han påstått (han höres i egen sak), tillskrutvat bromsen, då tåget nedkom ett stycke på utförlutningen, och således i god tid, utan först då det var för sent, kanske inpå bangården (ett vittne har der sett en af bromskarlarne tillskrufva bromsen, så att dess vef gått minst ett hvarf omkring), — så följer härat, sedan det genom proftåget den 18 Mars blifvit till full evidens visadt, att detta kunde stoppas utanför vexein endast genom användande af stor försigtighet vid nedgåendet på utförlutningen och bada tågbromsarnes tillskrufvande i god tid, att det icke stått i Riex makt förekomma ammanstötningen, då hans signaler ej åtlyddes, ) och att den starka fart, tåget hade iutförlutnin-: gen, icke vållades genom någon begången oför l: sigtighet eller försumnielse å Riex sida, utan var en följd af tyngdlagen, som ej motverkades af tågbromsarne. Förutsatt äfven att vitsord skulle gitvas Sjöbergs utsago, återstår då ännu alltid outredt hvar ett tåg, så sammansatt som det af Riex förda, skulle stanna med användandet af en broms midt i kurvan och den andra litet hitom grindarne. För att häfva förenämnda misstanke mot Sjöberg, har å intendentens sida blifvit anfördt blanda annat. att det skulle vara nästan omöjligt att under det ett tåg är i gång springa från en vagn till en annan, då den ena är en vanlig låg, öppen godsvagn och den andra en boskapsvagn, såsom här uppgifvits vara fallet. Det var angående denna omständighet lokomotivförarne nu hördes, och förklarade Forsberg, Carlbourn och Westerström, att de ansågo denna promenad hvarken svår eller särdeles farlig, och Pripp uppgaf särskildt, att han på den tid han förde materiel, port dylika promenader från låga vagnar till boskapsvagnar och tvärt om. Då vittnena hördes angående denna sak, stod Si sherg inne i damsalen hvarföre hr Staaff hem