Aftonbladet – 5 maj 1865, sida 3

bromsklossarne och hjulen, hvilket menligt inverkar på bromsningen. Af hr Gasslander framställdes till viittnet Forssberg den frågan, huruvida lokomotiwförare ej i allmänhet anse sig pligtiga att hafva. sin fart vid annalkande till station så saktad, att: de kunna, ifall tågets bromsar visa sig icke göjra behörig verkan, stanna ett tåg i behörig tid rmed de medel. som för ö:rigt stå dem till buds... Sedan hr Gasslander på fråga af vittnet upplysst, att han med öfriga medel menade ångans atifstängande, sandlådornas öppnande och lokomotivets backande, svarade Porssber , att det :sistnämnda medlet icke annars än vid yttersta farra användes ch hvad de andra anginge, så voro de iccke tillräckliga att stanna tåget, utan måste företrädesvis vid reglerandet af farten tågets bromisar anlitas för de flesta fall, sedan ångan afstängts. Vidare tillfrågad om lokomotivförare icke-ansågo ik skyldige att ställa sig reglementets föreskrifter ti efterrättelse utan särskilda order för särskilda fall, svarade Forssberg, att de naturligtvis ansågo sig skyldige härtill. Hvilketdera förhållandet som var hinderligast för ett tågs stannande, antingen det att railerna voro hala, eller att smö kom mellan hjulen och bromsklossarne, ansåg: sig vittnet ej kunna bestämma, men vid backnimg verkade skenornas halhet menligare, emedan drrithjulen då ätt gingo baklänges. Vid sakta fart, uppgaf vittnet på derom framställd fråga, vertkade backning mer än vid stark fart, tilläggamde dock, det drifhjulen vid hvilken fart som melst börja svarfva omkring baklänges. Angåendee försigtighetsmåtts vidtagande och minskande af hastigheien vid annalkande till station eller arnnat ställe, der tågets fart bör hejdas, svarade viittnet, att dessa försigtighetsmått bero af tågetts storlek, bromsarnes större eller mindre antal nn. m. : Samma frågor framställdes äfven ttill vittnet Carlbourn. Dermed slöts vittnesförhöreet med lokomotivförarne. De öfriga vittnesmålen kunna affattass helt kort. De afsågo hufvudsakligen att utreda dlen omtvistade frågan huru den eftersta delen af extratåget den 23 December varit sammansatt. Björnberg och åtskilliga andra vittn:n ha påstått, att de 3 å 4 sista vagnarne arit låga, såvidt de kunnat se (detta skulle naturligtvis gjort det lättare för den å tåget springande karlen att hoppa öfver vagnarne, än om de varit höga), hvaremot vittnet Sjöberg, och en hans kamrat, stationskarlen Lars Åkesson, äfven anstäld vid Nässjö, uppgifva sig ha ihopkopplat fyra vagnar ytterst i tåget, hvaraf de sista två voro låga godsvagnar och de närmast dessa stående öppna s. k. boskapsvagnar. Genom företedt utdrag ur vagnslistorna från Jönköpings station ha Riex vederparter sökt styrka nämnde af Akesson och Sjöberg uppgifna förhållande så tillvida, att nämnda utdrag visade det fyra sålunda beskaffade godsvagnar den 23 December före extratåget afgätt till Nässjö. Detta bevis utgör emellertid ingen garanti för, att just dessa 4 vagnar voro desamma, som tillkopplades sist i tåget; då andra tomvagnar äfven lära funnits derstädes. Med ett ord, vi målen äro äfven här, liksom i de flesta öfriga omständigheter, som röra detta mål, motsägande och stridiga, och de vittnen, nemligen Sone Christensson, Abraham Jonasson, Truls Jönsson, J. Almen och Gyllenhammar, hvilka voro inkallade för att i saken höras, kunde ej meddela någon bestämd upplysning härom. Deremot lemnade Gyllenhammar åtskilliga meddelanden om stationsuret vid Nässjö, som torde förtjena antecknas. Nämnde ur hade under den tid, eller från den 1 Dec. 1864 till den 18:e påföljande Jan., som Gyllenhammar haft anställning vid Nässjö, jemnt varit i olag och högst osäkert. Ibland visade det 8 å 10. ja ända till 12 minuter orätt. En gång erinrade sig Gyllenhammar, att visaren frusit fast vid taflan. Hr Bergström bestred, att tidskillnaden varit så stor som 10 å 12 minuter, utom möjligen någon gång, då visaren fallit ner. Såsom ett bevis på slarf med telegrammer, hvilket vid nu omvittnade tillfälle lätteligsen skulle kunnat föranleda olycka, berättade Gylllenhammar (detta rör Nässjö station), att ham den 18 Januvari. då blandade tåget väntades från Malmö. var spårvexlare. Han gick en stund före tågets ankomst in på kontoret, hvarest telegrafisten Agrell och bothållaren Andersson befunno sig, och frågade efter om något telegram ännu ankommit om tågets afgång från Sandsjö, hvartill de svarade nej. Då vittnet i följd deraf ansåg att ingen brådska var å färde, gick han in i oljerummet, emedan han frös. Der hade han uppehållit sig 7 å 8 minuter, då stationsinspektoren Bergström kom inrusande och ropade: Hvad vill detta säga; stationssignal är gifven och ingen man vid vexeln. Spring genast!? — Jag sprang allt hvad jag förmådde, yttrade Gyllenhammar, och hann fram till vexeln, så att ingen olycka hände.? Hr Bergström förmälde, att Gyllenhammar, då han frågade efter telegrammet; vändt sig till oriktig person, ty hr Bergström hade sjelf emottagit det. Gyllenhammar påstod emeilertid, att hr Bergström ej varit nere på kontoret, utan uppe hos sig, och sade sig vara beredd att med bevis styrka, att han vid fråga om telegrammet inne på kontoret erhållit förenämnde svar. Härmed afslutades vittnesförhören, hvarefter allmänna åklagaren öfverlemnade målet, fortfarande yrkande ansvar å Riex, såsom hufvudsakligen vållande till olyckan, dels emedan han kört fortare än tidtabellen föreskref, dels icke användt de medel som stått honom till buds för att förekomma olyckan, kunnande i detta fall Riex fel ej anses ouppsåtligt, då vittnet Collin erinrat honom om att slå back; å löjtnant Bergström yrkades likaledes ansvar derföre att extratäget ej haft nödigt antal bromsar, och å Knochenhauer, emedan han tagit spårvexlaren från sin post. afseende på hr Staafis nu förnyade hemställan, att vittnet Sjöberg måtte ställas bland de anklagade, ansåg sig åklagaren för närvarande ej ha skäl att utsträcka åtalet till honom. Intendenten Frykholm uppläste ett skriftligt anförande, hvari åtskilligt at hvad Riex till sitt : försvar anfört upptogs till bemötande. Skriften gick för öfrigt ut på att Riex bar hela skulden och ansvaret för olyckan. För dess innehåll skall redogörelse annan gång lemnas. Hr Staaff anhöll nu för andra gångem (han har vid ett föregående rättegångstillfällte gjort samma hemställan), att domhafvanden måtte uppmana Riex att yttra sig öfver huruvicda icke hans första erkännanden tillkommit under en pprörd och oredig sinnesstämning och zalldeles e i följd af bristande kärlek till sanmingen, eller derföre att han sedermera önskat döslja något eller undgå straffet. Hr Staaff var fullkomligt öfvertygad härom; ty då han, efter: första förhöret, sammanträ fängelsedirektörens närvaro, hade Riex under samtalet visat den största förvåning öfvver, att han gjort dessa erkännanden och förklarrat, att detta ej vore möjligt. Man lade Riex ttill last nämnde återkallände , och hr intendentern hade sednast i den nyss upplästa skriften åberopat Riex första erkännanden såsom bevis mot honom 0. 8. V. Domhafvanden uppfyllde lika litet nm som förra gången, då hr Staaff påyrkade attt Riex måtte tillspörjas härom, denna hemställam. Ransakningen, som pågått i 11 timmar, iförklau ic rades härmed afslutad. Rättens beslut har förut blifvit meddeladt. —-K UTRIKES. Un AA vf NT TA ffat med Riex i häktet util