Aftonbladet – 4 maj 1865, sida 2

Någon gång, men jag kan ej se hvad Barracas kan ha med denna sak att göra. Icke med saken, utan med Daniel. Tror ni det, seiiora? Ja, och bättre än jag tror och vet det, en viss Amalia, kusin till en viss Daniel, högt aktad af en viss Florencia. Förstår ni mig nu, oskyldiga dufva?4 sade den gamla och lade smekahde sin hand på den unga flickans runda, hvita axel. Jag förstår till en del er mening, men jag är viss på att häruti ligger något missförstånd, sade Florencia lugnt, ehuru hennes hjerta blifvit träffadt af ett stygn, hvarpå hon var fullkomligt oberedd, oaktadt hon väl kände elakheten hos den perBon, som gifvit henne det. Ty hvilken qvinna är icke alltid färdig att vid minsta anledniug tro sig glömd eller bedragen af den hon egnat hela sitt hjerta, sin odelade kärlek ! Intet missförstånd alls, sefiorita. Hvem besöker väl denna Amalia, en ung, skön, oberoende enka? Ingen menniska utom Daniel. Hvad gör Daniel der hos denna vackra, oberoende kusin? De lära ej läsa böner tillsammans, tänker jag. Hvarföre lefver Amalia så ytterst indraget? Daniel bör veta det, efter han är den ende som blir mottagen hos henne. Hvarföre ser man aldrig Daniel uti staden numera? Hvarföre, om ej emgdan han tillbringar hvarje eftermiddag hos Amalia och hvarje afton hos er. Sådana äro de unga karlarne nu för tiden; de dela sin tid och sin älskvärdhet mellan så många som möjligt... Men hvad betyder detta? Ni är ju alldeles dödsblek ! EDet:är ingenting, sefiora, svarade Florencia, som verkligen var hvit som en perla, emedan hvarje bloddroppe i hennes ådror hade flytt till hjertat,