Aftonbladet – 4 maj 1865, sida 2

STOCKHOLM den 4 Maj. Bref från Danmark. Köpenhamn den 27 April 1865. Vår stat kan liknas vid en patient, som lider af febris recurrens, ty åtminstone hvar åttonde dag sväfvar en ministerkris öfver våra hufvuden. Liksom man emellertid kan vänja sig vid allting, så kan man äfven bli så förtrogen med ministerkriser att man knappt bryr sig om dem. I påskdagarne skall en kris af allvarsammare beskaffenhet ha hotat vår ålderstigna minister, i det refve Friis till och med skall ha varit kalad och förklarat sig villig att bilda en ny minister. Men H. M:t, som af naturen är konservativ, fann dock rådligast att ej bryta med sitt gamla råd, och såulnda blifva väl Bluhme, David och Brestrup sittande på taburetterna åtminstone till hösten, derest ej vår Herre förut kallar dem bort. Hur de skola få författningsfrågan löst, vet ingen, och ministeren vet det näppeligen sjelf. Några tro att man ernar inkalla riksrådet om nåora månader, andra att man har i sinne att upplösa folkethinget och utskrifva nya val, men i intetdera faliet synes det finnas någon utsigt för ministåren att genomdrifva sina planer. Från Slesvig låta berättelserna sorgligt. De hederliga flensborgare, som underskrifvit adressen till kejsar Napoleon om Slesviga delning, förföljas nu af lokalmyndigheterna. Öfverallt, till och med i de nordligaste trakterna, söker man införa tyska språket i kyrkan och skolan. Preussen, som förut tycktes böjdt att låta sig nöja med att inkorporera Holstein och Sydslesvig, uppträder nu mera högmodigt och anspråksfullt än någonsin förr. I det reskript, som konunz Wilhelm låtit nedlägga i grundvalen till det preussiska segermonumentet på Dybböl Banke, heter det, efter ett loftal öfver den herrliga armåns hjeltebedrifter: Åt dem, som låtit lifvet för sina bröder, helga vi det minnesmärke, hvartill vi den 21 April lägga grundvalen, för att vittna om fäderneslandets tacksamhet och om vårt beslut att med Guds hjelp äfven i framtiden bereda våra hjeltemodiga krigares grafvar skydd af preussiska vapen. Man lär finna, att häri ligger ett bestämdt tillkännagifvande, att Preussen ej annat än med makt skall låta sig trängas från de vunna positionerna på Dybbel och Als. Och hvarifrån skulle den makt komma, som förmår drifva preussarne ut ur landet? Så länge de tre nordiska rikena ej ha ett gemensamt sjöoch landtförsvar, kunna de intet uträtta, och Frankrike synes ej vilja lemna den passiva roll, det nu så länge spelat. Emellertid fortfar Kölnische Zeitung att tala varnande ord till Preussen. ?Man kan vara förvissad?, yttrar detta blad nyligen, att Frankrike står på lur, och många tro att det låter Preussen ogeneradt råda i hertigdömena blott för att sedermera, då kabinettet i Berlin gått tillräckligt långt i sin inkorporeringspolitik, träda fram och fordra ersättning. Slesvig?, säger bladet vidare, har aidrig hört till Tyskland, och de makter, som afslöto 1815 års traktater, betrakta ingalunda den slesvigska frågan som ett inre tyskt ärende. I Slesvig glöder i det hela ännu elden under askan : till och med de slesvig-holsteinska bladen ha upphört med försöken att vilseleda utlandet genom fabler om det tyska sinnelaget i Nordslesvig. Dessa blad antaga ännu, ehuru äfven det är öfverdrifvet, att en tiondedel af befolkningen är tysksinnad, medan de nio tiondedelarne sätta sitt hopp till utlandet, särskildt till Frankrike.? Kölnische Zeitung är det enda blad i Tyskland, som talar sanning i den slesvigska saken. Visst är det, att mellan Flensborg och Slesvig det skandinaviska språket möter det germaniska. Det danska folkspråket i Sönderjylland har just de egendomligheter, som äro karakteristiska för det skandinaviska språket i motsats mot det germaniska. Naturligtvis har grannskapet till Tyskland och den stora invandring derifrån till Danmark, som fortsatts genom århundraden och till en del gått genom Sönderjylland, haft det med sig, att befolkningen der lärt känna och begagna en del tyska ord. Men detsamma är, tyvärr, hänelsen med alla andra danskar. Vi höra sålunda dagigen sådana ord som: Isenkreemmer, Kukkenbager, Butterdeig, Kinderpulver, . gemen, durchdreven, Dögenicht, Hundsvot, Spidsbub, Vindbeutel, Galgenfugl och flera liknande ord, som naturligtvis inkommit i vårt språk efterhand alltsom det, de beteckna, kom in i landet. Hvad under då, om slesvigarne, Tysklands närmaste grannar, också gjort bekantskap med sådana ord. Men det skall sägas till deras ära, att de långt bättre än vi andra danskar förstått att värja sig mot dessa närgångna gäster. I stället för Isenkreemmer, Kinderpulver, Butterdeig, Fruentimmer säga de Jernkremmer, Börnepulver, Smördeig, Kvindfolk. En mängd enskildheter i detta hänseende kunna inhemtas ur en liten skrift af Johannes Kok, förut prest i Burkal nära Tönder, som utgifvits af danska folkföreningen. En annan, också af folkföreningen utgifven, skrift: ?Ett par ord om förhållandet mellan konung och folk?, af professor J. L. Ussing, är mycket intressant och förtjenar att bli känd inom en större krets. en går isynnerhet ut på att visa det osanna i den sats, som finansministern David i slutet af förra året uttalade i riksrådet, att Pliksom folket ej är till blott för konungens skull, så är konungen ej heller till blott för folkets skull?. Genom en skarpsinnig och liflig utveckling kommer författaren till det resultatet att — såsom redan den despotiske Fredrik II uttryckte sig (Oeuoros, t. II, p. 2), ?konungen är blott folkets främste tjenare?. Förf. visar särskildt det absurda i den lära