Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 3

I värd att välsignas af hela den nya veerlden Toch att i häfden intaga en plats vid Wasshingläfven de europeiska nationerna hafva sall anPolitiska smulor. Kriget är slutadt, detta förfärliga Ikrig, som var frukten af de kompromisser :mellan friheten och slafveriet, hvilka genomgå Förenta Staternas hela inre historia umder de sista 50 åren. Hekatomber af menniiskooffer hafva omsider friköpt Unionen frän den förbannelse, som tyngde på hennes samvete; strömmar af blod hafva änatlligen qväft den vampyr, som sög hennes lifsksraft. Men brottet var för stort för att ens dermed kunna försonas: förlossaren sjelf måste, efter fullbordadt värf, låta sitt eget ädla lif såsom försoningsoffer. De välldiga konturerna af historiens Nemesis hafva ännu en gång framskymtat, förfärande den menskliga känslan, som ej förmår inpassa hennes paragrafer i sin egen moraliska och estetiska lagbok, och som har svärt (till sin heder) att tro på gräsliga brott — när de springa alltför bjert i ögonen. Men hvad ligger väl i sjelfva verket så förvånande deruti, att slafherrarne funnit bland sin menniskofänad nog goda undersåter för att, i deras hämds intresse, döda befriaren? Skjöto icke vid Aspromonte italienska soldater på Garibaldi? I hvilken tid och i hvilket land har det icke funnits, bland de förtryckte, röster färdiga att förbanna, . händer villiga att dräpa frihetens apostlar? Ve, hälften af menskliga utvecklingens bistoria består af sådana företeelser, som måste väcka tröstlöshet, om de betraktas isolerade! Icke blott de mäktiges förtryck, utan äfven de förtrycktes okunnighet utgöra de starka bålverk, som hämma mensklighetens framåtskridande. Men tid efter annan ramlar ett af dessa bålverk, ett. folk frigöres, en föråldrad lagstiftning uttränges af friare institutioner, och menskligiheten går sin väg framåt, inskrifvande ett och annat namn i sina häfder: Galilei, Grutenberg, Columbus, Luther, Voltaire, Wa-l shington, Lafayette, Victor Hugo, Garibaldi, Abraham Lincoln. Sällan, om någonsin, torde väl en statsman befunnit sig i en svårare ställning än Lincoln vid sitt tillträdande af presidentskapet i Förenta Staterna, men han redde sig utur den, och han redde sig fenom att uträtta mer än alla hans företrädare, Washington ensam undantagen. När man nu ekådar tillbaka på händelsernas utveckling under hans regeringstid, lärer ingen kunna vägra honom det erkännandet, att han utfört sitt svåra kall som en verklig statsman egnar och anstär, med den fasta beslutsamhet, parad med lugn sans, som allena kunde föra till det önskade målet. Men på den tiden sparades ingalunda klander mot hans politik. ena sidan lades honom till last, att han öfverhutvud bestred sydstaternas rättighet att söndra sig från Unionen och bilda ett särskildt statsförbund; å den andra sidan klandrades han derföre att han icke nog energiskt uppträdde emot separatisterna enom att tvärt proklamera slafveriets totala afskaffande. Låtom oss se till, huru pen giltiga dessa motsatta beskyllningar må elinnas vara. Hade den verkställande makten genom något våld på författningen rättfärdigat slaf-: staternas uppresning? Nej. När de amerikanska kolonierna uppreste sig emot England, voro de förtryckta, beskattade, utan att ega folkrepresentation, och deruti låg rättfärdigandet af deras uppresning. Sydstaterna deremöt voro icke blott represen-: terade i sin regering, utan de hade dertill proportionsvis ett större antal representanter än Norden. Ty medan slafvarne icke hade rösträtt, röstade deras herrar för dem, på så sätt att fem slafvar gällde lika mycket som tre hvita. Derigenom fick naturligtvis den frie mannens i Södern votum större tyngd än den frie mannens i Norden. I stället att vara förtryckt, var Södern tvärtom den mera gynnade. Så länge de egde makten, understödde Söderns män regeringen; men så snart de, icke genom l något våld på deras egna lagar, utan just. genom dessas oförkränkta verksamhet och genom händelsernas nödvändiga gång, befunno sig i minoriteten, och innan den nye presidenten hade vidtagit en enda regeringsåtgärd, ja innan han blifvit installerad i sitt embete, proklamerade de skilsmessa och våldförde sälunda den konstitution, som j: de hade svurit trohet, och detta utan andra skäl än en förevändning, hvars giltighetsförklaring måste undergräfva grundvalarne för all nationel existens. De kunde följaktligen icke betraktas annorlunda än såsom rebeller, och såsom rebeller de der icke ens kunde åberopa upprorets enda möjliga berättigande — verkställande maktens olidliga tyranni. Hvad angår den andra beskyllningen, eller att den nye presidenten icke genast vidtog nog genomgripande åtgärder emot rebellerna, så gaf utgången äfven härutinnan Lincoln rätt. Det visade sig nemligen snart på ett omisskänneligt sätt att det demokratiska partiet i Norden var så starkt, att om Lincoln vid sitt regeringstillträde hade trampat konstitutionen under fötterna genom att genast proklameia slafveriets afskaffande, så skulle han dermed på ett betänkligt sätt komprometterat den goda sakens dig framgång. Han uppsköt derföre välbetänkt det afgörande steget till dess det blef förl sent för motpartiet att förhindra fullföljandet af hans planer och till dess oppositionens våldsamhet icke kunde göra någon annan verkan, än att så mycket tydligare ådagalägga nödvändigheten af att rensa administrationen och armån från otrogna embetsmän och officerare och att påskynda verkställigheten af de åtgärder, g;enom hvilka allena emancipationsdekretets framgång kunde betryggas. Jag upprepar: det är Abraham Limcolns öfverlägsna statsmannaegenskaper, hams på en gång fasta och hofsamma politik,, som beredt det resultat, hvilket nu står attt hoppas: Unionens återställande och slafvweriets afskaffande. Han har derigenom gjort sig tons sida, såsom Unionens andra fader... Men