Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 3

trycket och alla andra plågoris ega sitt berättigande endast såsom uppfostringsmedel och måste försvinna inom ett gifvet tidsförlopp, för att lemna rum åt vetenskapens och kärlekens lag, en lag åt hvilken dumheten kan hånle, emedan hon är oförmögen att fatta honom, men som kommande slägten skola tillbedja i from andakt; en lag, som innehåller fröet till allt det goda och sköna som menskligheten någonsin kan förverkliga, en gudomlig lag, emedan den är djupt mensklig: läran om frihet, broderlighet, jemlikhet ... Eller döden!? tillägger ni kanhända skämtande; ja, eller döden! ty man har blott att välja mellan denna lag, lifvets lag, och den andra, okunnighetens, krigets, sjelf-mordets lag. I kraft af denna solidaritetens lag påstår jag, att hvad som är bäst för amerikanarne är också det bästa för oss och att, då unionens återställande och slafveriets fullständiga afskaffande är önskvärdt för Amerika, det också är önskvärdt ur de europeiska intressenas synpunkt. Jag påstår vidare, att den enda borgen för en nations trygghet är hennes friska lifskraft, hennes inre frihet. Se på Turkiet. Allting är för det en fara, icke blott det mäktiga Ryssland, utan äfven det svaga Grekland — och hvarföre? emedan kroppen saknar lefvande lit och emedan dess förtviflade läge lockar eröfringen, liksom liklukten lockar hyenor och maskar. Se deremot på Schweiz, på Belgien. De ha mäktiga grannar med glupsk aptit; men de schweiziska rönnbären äro för sura och de belgiska kastanierna för heta. Czaren, säger man, är den stora faran för det europeiska samhället. Czaren är för detta lika litet en fara, som korpen är för en lefvande menniska. Men visst låter det tänka sig, att den menniskans lik en gång kan komma att tjena till föda åt korpen. Faran, den stora faran, för det europeiska samhället är den förfärliga sjukdom det bär inom sig—en sjukdom, som ej blir mindre farlig derigenom att man envisas att icke vilja se symptomerna, och som, fara värdt, snart nog tör påkalla revolutionens hästkur, ifall de som kunna verka icke vilja göra det. medan dagen är, utan likt nättfåglar lefvå i sitt dunklä bo och betrakta verlden genom sina fantasiers dimma. Den nya verldens föredöme borde äfven i detta afseende vara för oss lärorikt. Ett lika våldsamt botemedel, som det den stora nordamerikanska republiken pu måst använda mot den kräftskada, som frätte på dess lifeorganer, skall äfven den gamla verlden en gång nödgas tillgripa, om hon icke i tid är betänkt på att inom sig realisera denna fullkomliga rättvisa, som numera utgör ett nödvändigt vilkor för nationernas fria andhemtning. Endast i denna och i ett trofast omfattande af nationalitetsprincipens stora lag, mot hvilken jemväl svåra syndafall hafva begåtts, kan Europa finna kraft att motstå den dubbla pätryckningen: af de båda jättemakterna Amerika och Ryssland, hvilka eljest hota att i framtiden blifva för vår verldsdel hvad Frankrike och Tyskland i medeltiden voro för de olyckliga små italienska staterna. Jag upprepar det: faran för Europa ligger helt och hållet i Europas inre tillständ och i den yttre politik, som blifvit af dettas beskaffenhet en följd. Huru hafva väl Frankrikes imperator och Englands aristokrater tillgodosett de europeiska intressena under den stora amerikanska krisen? Jo! den förre har skickat sina legioner att förgås i Mexiko, för att bereda sina goda vänner slafherrarne ett ryggstöd; de sednare ha visat en liflig åhåga att göra sig af med en mäktig maritim rival och fördenskull så länge som möjligt underblåst den blodi-a brödrakampen, som troligen aldrig skulle blifvit hvad den blef, om icke södern från första stunden uppmuntrats genom den ifver, hvarmed Englands aristokrati omfattade dess sak och lät den hoppas på ett officielt erkännande. Frankrike var den amerikanska republikens fadder, vän och bundsförvandt; bland alla dess allianser var denna den renaste, den ädlaste, den dyrbaraste. Men det var nödigt, attingenting fattades i Ceesarernas logik; imperatorn måste visa verlden despotismernas solidaritet, genom att med samma hand, som lät bakbinda Frankrike natten till den 2 December, äfven mot den republikanska friheten understödja slafveriets vacklande institution. Om dessa båda Europas tongifvande makter fortfara attröja samma hätskhet mot den amerikanska republiken , så vore det besynnerligt om man ej en vacket dag finge se Unionens segerrika vapen vända sig mot fransmännen i Mexiko eller mot engelsmännen i Kanada, Derifrån och till Amerikas intervention i Europas angelägenheter är blott ett steg, och detta kan så mycket lättare uttagas, som ungrare, polackar, italienare, med ett ord alla förtryckta, och sådana finnas i mängd i Europa, skulle anropa Amerikas intervention och söka dess förbund. Frankrike och England finge då skörda hvad de ha utsått, och deras elänviga ockrande på slafegarnes afskyvärda insurrektion skulle bereda dem nöjet att en dag stå ansigte mot ansigte med den fruktansvärdaste landtoch sjömakt, som verlden ännu skådat. Ryssland skulle nog vara för slugt att göra gemensam sak med vestmakterna. Det har länge haft blicken fästad på Konstantinopel, och de båda jättarne kunde nog bli ense om att, med eröfringeoch bördsrätt, göra sig till heirar den ene öfver Medelhafvet, den andre öfver Mexikanska viken. Utrymmet förhindrar ett längre uppräknande af absolutismens många synder och en: vidare utveckling af den framtidstafla, som kan varda vår verldsdel beskärd, om I hon längre nöjer sig med att låta rättvisan tjena endast som jäst i despotismens, aristokratiens och byråkratiens surdeg. Jag slutar med mitt ?delenda Carthago?: demokratien allena förmår rädda den gamla verlden — om hon ännu står att rädda. H. R. UTRIKES.