Aftonbladet – 29 april 1865, sida 3

1 vid man kanske icke bemärkt den ordlek, -) som ligger i sistnämnda ord. ?Pupillus? r I (både faderoch moderlös? och — ögon1 sten?), kallades stenen åter derför, att den , liknade ett ögonklot med sin ögonsten, och 1 man erinrar sig härvid ögonrunda mosaik-J eller glasstenar, med ett hål igenom för att I trädas upp, som förefinnas i våra nordiska ) antiqvitetssamlingar, och hvilka enligt mångfaldiga historiska vittnesbörd i äldre tider , gällde äfven i Norden mer än hvarje an-I nan ädelsten (de torde hafva kommit från I Orienten öfver Ryssland till Tyskland och i Norden, se en gammal arabisk reseberättelse, I J utförligt citerad i Rasmussens afhandling ?de Arabum Persarumque commercio cum t Russia et Scandinavia). I flera isländska sagor omnämnas dylika glasstenar såsom :I högst värderade klenoder, äfven som amuI letter, och det ligger nära tillhands att anse I den jarknastein?, hvilken äfven på ettanI nat ställe i Semunds Edda, i slutet af qväI det om ?Godruns sorg?, omtalas såsom beI gagnad vid det högtidliga tillfället med ett vattenprof (den var nedsläppti det sjudande vattnet) hafva varit en sådan konstgjord Isten. Vi erhålla här visserligen icke någon J etymologi för ordet i fråga, men vi kunna förstå, huruledes det af stenens form och I egendomliga glans (den tyckes för öfrigt hafva förekommit i alla färger, äfven den hvita) kunde uppstå en lång mythisk historia om ögonstenar, utskurna ur ett barns hufvud, 0. s. v., äfven förutsatt, att konstbehärvid. Vid ordet itrlauk, (i första qvädet kommentatorn i valet och qvalet mellan de olika hittills gjorda förklaringsförsöken ; det tyckes emellertid såväl af sammanhanget, som at det lilla tillägget ?härmed?, hvilket temligen tydligt, att vi här hafva för oss någon forntida donationsform, och motsvarigheter härtill finnas ej blott i den saliska lagen, plägseder och juridiska bruk. Man känner skänkande af jord begagnades såsom symbol och till besegling än en grästorfva, än några halmstrån, gröna grenar af träd, en vindrufva, o. s. v., liksom äfven ett svärd, ett spjut, en staf, ett simpelt spö, o. d. och det hette då att med, förmedelst, svärd eller staf eller halmstrå eller torfva gifva eller afstå åt annan man så och så stort stycke land (ängsmark, skog, trädgård, o. 8. v.). Det är icke omöjligt, atten lilja, såframt ordet laukt? antages hafva baft äfven denna allmänna bemärkelse (Afzelius ölversätter det sålunda på flera ställen), kunnat vara såsom donationssymbol begagnad likaväl som så mycket annat, men i hvad mening det än må stå här, tro vi att Völsungasagans tanke på detta ställe och derefter likaså Helgeqvädets (ty enligt vår mening måste den förra antagas ligga en ursprunglig gemensam tradition närmare än det sednare, icke tvärtom), svårligen någonsin skall låta sig fullt tillfredsställande förklara, om icke möjligen genom någon lyckträff vid efterforskande inom den äldsta tyska medeltidskulturens område. Vi ämna icke utsträcka dessa anmärkningar vidare; vi hafva endast förmedelst ett par exempel velat styrka vår åsigt, att det för tydandet af allehanda mörka gåtor ide gomla isländska urkunderna fordras äfven elt andra komparativa studier, än blott och bart den jemförande filologien. Vi hafva för öfrigt redan erkännt det och upprepa gerna, att hr Wisns kommentarier i flera afseenden hafva en verklig förtjenst och framförallt vittna om ganska vackra allvarliga föresatser. Vi hålla honom särskildt räkning för att han vid passande tillfällen iakttagit att kasta en blick på vårt modersmåls slägtekapsförhållanden till det isländska språket, och vi kunna endast önska, att han i fortsättningen måtte, om möjligt, ännu mera systematiskt sysselsätta sig härmed. På ett och annat ställe är förf. måhända icke fullt exakt, såsom t. ex. sid. 13, der han framkastar den mening, att verbum skrida fordom haft bemärkelse af hastigt ilande?, bvilket sedan öfvergått till begreppet om en långsammare rörelse, (allt i anledning af uttrycket af skrida på ski dvr;) om vi ej misstaga oss, har ordet dock såväl i isländskan, som i medelhögtyskan (schriten?) verkligen allt från början haft betydelsen af att glida fram, snarare till och med att krypa, som t. ex. en orm, och finnarne erhöllo sitt gamla namn skridfinnar? ingalunda deraf, alt de ilade fram med någon ovanligare fart, utan derför att de rörde sig (på sina skidor) framåt på ett sätt, som genom ovanligheten frapperade andra folkslag, de der helt simpelt gingo eller sprungo med sina två fötter. Sid. Cd yttrar förf. med stor försigtighet, att det gamla ordet mund (hand) ?tyckes? hafva inneburit en betydelse af beskydd, o.s. v.; detta torde snarare kunna påstås med den största bestämdhet, enär qvinnans hela rättsliga ställning under den germaniska medeltiden just betecknades genom uttrycket alt vara i mannens eller annan förmyndares Pmund?, (jemför: myndling.) Sid. 32 fäster förf. uppmärksamheten på, alt vi af detta urgamla ordet hju, (man och hustru tillsamman, men älven familj i vidsträcktaste mening,) ej hafva annat qvar, än orden von i en försämrad betydelse; den hedervärda termen hjonalag är dock icke ännu alldeles utdöd. Obetydligheten af dessa anmärkningar bevisar bäst, hurusom hr W. närvarande fall, såvidt vi kunna döma, uppfyllt all rättfärdighet. Vi hafva blott få ord att tillägga. Dessa röra den textkritiska detaljen i hr W:s arbete. Vi nödgas på förhand afgifva den bekännelse, att allt hvad dylik kritik heter har för oss något mer och mindre betänkigt. Der det i en text förekommer ett uppenbart skriffel eller en påtaglig kopistblunder, en eller annan hvad på nyare isländska kallas ?penna-villa?, är man naturigtvis fullt berättigad att efter bästa veande ändra detta, men det är nogsamt besant, att hrr text-rättare icke nöja sig härmed. Ingenting är tvärtom vanligare, än att de vid dunklare ställen företaga sig omkastning af ord och hela rader, (till och med hela meningar och strofer.) nya ords om Helge Hundingsbane, str. 7), stannar förekommer i Völsungasagans parallelställe, nämningen pupillus icke spelat någon roll l utan i en mängd forntyska (äfven franska) sålunda, att vid afhändigande eller bort