Aftonbladet – 29 april 1865, sida 3

alla af mycket blandad nationalitet och ex traktion, under medeltiden fördes oupphör ligt fram och tillbaka kring hela vår verlds del genom de otaliga vandrande spelmänne och sångarne, folkskalder och hofskalder or hvartannat, och hvaraf ett och annat äfve stannade qvar på Island eller i de skandi naviska länderna och här i Norden blet lo kaliseradt eller uppblandadt med nya ele menter. Vi tro, ait riktigketen af denn: vår åsigt skall låta sig bevisa, ehuru vi icke här hafva plats och tid dertill, och en för del, som af ett sådant antagande följer mec för bela studiet af den äldsta isländska lit. teraturen, vilja vistraxt påpeka; det är den. att i samma stund omkretsen för sökande efter analogier och källor utvidgas till hela den europeiska medeltiaskulturen, skal ofantligt mycket blifva vida lättare att i de isländska qvädena och sagorna förstå och hitta reda uti, än händelsen är och blir, så länge man envisas att, inneslutande sig inom Norden sjelf, på hvarenda punkt söka en originalitet, som — icke finnes. Men vi medgilva, att till detta fordras nya studier, hvilka ligga betydiigt långt borta från den — isländska ordböjningseller ordfogningsläran. Hr Wisen fäster sjelf uppmärksamheten på att der, såsom tysken Raszmann m. fl. anmärkt, finnas åtskilliga märkliga likheter mellan ett och annat i Völunds saga och vissa af ?den klassiska fornålderns myther?, men han tyckes dock vilja tillerkänna den isländska Völunderkvida ett ?nordiskt upphof?, ja han skulle kanske icke vara obenägen att till och med låta hela episoden om Völund (Velant) i den prosaiska vilkinasagan hafva samma rent nordiska faderskap, ehuru han går in på den möjlighet, att diktens rot sträcker sig så långt tillbaka, som till ett för både skandinaver och germaner gemensamt stamfolk? och att den sedan blifvit fortplantad af begge folkgrenarne på hvar sitt håll och med vissa olikheter sist lokaliserad af begge: Vi tillstå, att det för oss ställer sig ytterst svårt att finna några afgörande bevis för Völundssångens rent nordiska ursprung; om man än icke har sig kändt ?något likartadt tyskt fornväde, som i älder kan mäta sig med ölundarkvide?, förefaller det oss likväl åtmipstone mycket sannolikt, att äfven sjelfv denna isländska sång närmast stödjer sig på några tyska traditioner, lika väl, som hela Vilkinasagan, ehuru sångaren måhända bebandlat dem med större frihet än sagoberättaren. Att i qvädet förekommer ordet PNjara drottinn?, hvilket enligt några kloka hufvuden skulle betyda en kung ötver Nerkingar, är sannerligen ett något väl långsökt, för att icke säga väl humoristiskt bevis för nordisk ursprunglighet, — då är Völunds björnstek ett bättre — och hr W. har också sjelf ärligt underkännt dess vigt, leremot är det i dikten mycket som talar för ett hemligt underlag af dels tyska, dels ifven allmänt europeiska reminiscenser. Till lessa senare hörer uppenbart episoden om Völunds slutliga flykt, — han lyfter sig leende i luften och försvinner, — hvilken visserligen har sin förbild i sägnen om Daidaos bekanta luftsevling, men dock tvifvelsutan är en föreställning, som, i stället för utt komma raka vägen från Grekland, har vasserat vida omkring förr än dea hann till Norden. Hela sägnen om Völund, under less olika namn Welint, Waylandå (i engelka sånger och krönikor), Galans (i gamla ranska dikter och sagor,) är urgammalt euvopeisk, den spökar i alla, äfven de äldsta nedeltidslitteraturer och vi behöfva alldeles cke gå till Grekland, för att finna de kälor, af hvilka en isländsk eller skandinavisk ängare kan hafva öst. Vilja vi eftersöka le första spåren af denna ätventyrshistoria, lå skola vi åter hafva att gå vida längre än ill den helleniska litteraturen, nemligen till len store mästersmeden Twachtri i de hindstanska Vedaböckerna, hvilken uppenbart r prototypen till den grekiska Hepbaistos ch sålunda äfven medelbart till alla dessa nedeltidens något konfusa skapelser, der 7uleanus och Daidalos gjutas samman till n person. Att Völundssägnen här i Sverge emnat efter sig många lokala traditioner, evisar blott att den här varit synnerligt opulär och derför äfven bibehållit sig ett åvgt stycke inemot den nyare tiden. Med afseende på de öfriga eddiska hjelteångernas ursprung gäller mer och mindre lldeles detsamma som vi ofvan yttrat. Vi unna icke inse annat, än att äfven de särkilda Helgesångerna så till sägandes hafva rämmande blod i sina ädror, ehuru behandingen onekligen här och der rörer sig med n viss sjeliständighet. Sjelfva de episoer, hvilka vanligen citeras såsom nordiska quand meme?, t. ex. vissa delar af den ndra sången om Helge Hundingsbane (Völungaqvädet), om hvilka i parentes hr W. åhända med alltför högt uppdrifven emfas yttrar, att något i skönhet dermed jemligt Ptroligen icke finnes i all verldens pesi, (!!) BSjelfva dessa episoder skulle öjligen vid en närmare granskning kunnal pptäckas vara mindre originella än man anligen föreställer sig, och befinnas stå i irtroligt samband, äfven de, med allmänna uropeiska föreställningar och en vidt ut-. renad folktro ända från medeltidens första ryningsdagar, från måhända ännu längre Ilbaka, fastän ett och annat drag af norsk hedendom här har gifvit dikten en skenart egendomlig kolorit. Men vi vända oss irifrån, för att komma till sjelfva kommenrierna. I ett arbete af denna propedevtiska art äro ammatikaliska anmärkningar utan tvifvel llt berättigade öfverallt der osökt anledning rtill gifves, och vi erkänna att hr W. härdlag gått tillväga med både urskilning och 1 berömvärd moderation. Hans hithörande oplysningar äro i allmänhet koncisa och . sak, och det är endast undantagsvis han ter förleda sig till dylika utflykter i hy;tesernas och de grammatikaliska äfventyns dunstkretsar, som den öfver en hel la utsträckta lärda fantasien öfver den isndska komparativen förr? samt superlaven först, (sid. 31). I fråga om dunkre ställen och sällsyntare ord har förf. ed stor omsorg samlat och anfört hvad till om Aa ra so. AM HR Ut Åh 4 ök 4 NA UR RR RH; RR