Aftonbladet – 29 april 1865, sida 3

hög grad af fintlighet och nötknäckarekonst, och inom den filologiska verlden gäller knapast något så högt, som det att med en eler annan obegriplig mening i en gammal ) handskrift så trolla, att det i stället för en oredig trådhärfva blir ett tu tre en blank silfverterrin med två kaniner i. Men det är en fråga af vigt, om hela detta konstmakeri ens är rätt tillåtligt. Undantag I kunna finnas, der en textförbättring låter helt naturligt göra sig och der den då också bör göras, men i allmänhet måste vi finna I det till och med för läsaren fördelaktigare, alt en text får stå qvar i sitt felaktiga skick, så att jag kan få gissa sjelf, om jag har OS I Re e FF EF ee man ger mig en så kallad ?normaliserad och förbättrad upplaga i tryck, der jag TI vid hvarje steg måste frukta för att vandra på hemliga försåt. Äfven med Eddatexterna har det bedrifvits ett oändligt experimenterande i detta afseende och hr Wisn är icke nöjd med att anföra dessa andras olika textkritiker, utan producerar ig äfven sjelf i yrket, och icke utan lärd hållning. Vi vilja ej derför hafva sagt, att ej hr W. kan ha samma rätt dertill, som mången annan, — flera af hans emendationsförsök synas oss till och med relativt taget anska lyckade, a företrädesvis både yndiga och i nödfall antagliga, — men vi betrakta hela genren misstänkt; vi finna dessutom mödan mången gång så mycket mera förspilld, som vi måste komma öfverens om, att vi i Eddornas texter icke hafva för oss några sådanu klassiska konstverk, der det gäller att, om möjligt, återställa hvarendaste bit i fulländad skönhet, utan ofta skäligen primitiva gråstensskapelser, der vi göra bäst i att hålla till godo med hvad de i sin helhet och med alla sina möjliga lyten förete af kulturhistorisk märkvärdighet. Att man vill hafva en vers af den polerade Horatius, så komplett och fini?, som möjligt, det kan låta sig förstå, ehuru vi äfven här reservera oss mot allt för närgångna förbättringar, men deremot är det icke annat, än ett groft missförstånd, då man sätter all sin lärdom till på att korrigera isländska manuskripter, der det under afskrifvarnes slarf eller okunnighet utan tvifvel mycket ofta döljer sig obegripligheter, hvilka tillhöra sjelfva författarnes (de kring land och rike irrande spelmännens eller vid något mindre mediceiskt, än sagolystet hof upptagna konst-ämnessvennernas) naiva föreställningssätt, tvångfria logik eller tillkrånglade metod i epråkligt afseende, och der dessutom det poetiska innehållet icke så sällan är sannerligen torftigare, än man på vissa hålli blind hänryckning öfver allt urgammalt söker göra gällande. Vi skulle längt mera föredraga, att man för de i isländska fornlitteraturen studerande endast helt enkelt påvisade hvilka ställen, som vore att såsom skavankiga anses, på det att enhvar måtte veta att rätta sig derefter, men för öfrigt icke alltför mycket äflades att genom idel nya gissningar göra den sista villan värre än den första. Såsom exempel på, hurusom hr W., bland flera goda konjekturer, åandra sidan just genom denna äflan att öfverallt ha äfven sitt ord med råkat in på meningar, hvilka lätt kunna förvilla i stället för att leda, vilja vi blott anföra hans förkastelsedom öfver bröderna Grimms föreslagna textförbättring af orden: vardi hvitan hals Völundar? i strofen 2 af Völundsqvädet; bröderna Grimm föreslå att läsa Pvardi hvitum halsi Völund?, och meningen blifver derigenom förändrad derhän, att det är fen allhvit, (hans ljusa qvinna? längre fram,) som sluter Völund till sin hvita hals, i stället för Völund, som låter den fagra flickan hvila vid hans hvita hals?; hr Wisn förklarar nu denna förbättring ?onödig?, emedan uttrycket hvita hals? just passar på en Alfernas furste, men olyckan är, att det uttryck ?Alfa visi?, som längre fram i sången förekommer om Völund, alldeles icke nödvändigtvis innebär, att han antogs vara ljusalfernas höfding, utan att man härmed minst lika väl kan förstå svartalfernas, och att detta senare till och med vida naturligare passar till föreställning om ett slags Vulcanus oeh hans Cycloper, (ett förhållande, hvarpå hr W. äfven sjelf nyss förut har fästat uppmärksamheten.) Visäga nu icke här, att den grimmska läsarten prompt måste öfverkorsa Te isländska manuskripternas, ehuru detta verkligen är en sådan casus, der en förbättring synes jemförelsevis vara af behofvet påkallad, men vi mena, att såframt läsaren här endast hade erhållit en vink om att stället troligen vore behäftadt med något fel och såframt förf. icke på förhand velat afgöra saken, hade man efunnit sig i behagligare ställning än nu, då man omöjligt längre kan bilda sig sin egen mening om saken, utan att i och med detsamma nödgas slita en tvist af så delikat pal som den i närvarande fall! mel-. isn och sal. bröderna Grimm, Orvar Odd. lan hr V — Af det på hr Axel Hellstens förlag utkommande Bibliotek i populär naturkuinigIlust, än att någon annan lappar derpå och: kanske ändrar om alltsammans, hvarefter