Aftonbladet – 25 april 1865, sida 2

ningens landsförvisning, det allmänna förnuftets definitiva nederlag, idternas allmänna förvirring och kortligen ett intellektuelt slag vid Actium. Det är det verkliga krönet på en byggnad afnedrighet och skändlighet, och det är det enda, som är möjligt. Augusti bok är hans lif framstäldt såsom efterdöme, hans ärelystnad gjord oskyldig, hans vilja formulerad till lag; det är missgerningsmännens lagbalk, skurkarnes bibel — detta är den bok, som du önskar skall bli offentligt kriticerad under regimen af hans suveräna vilja och behag!? ?Författaren kan, när allt kommer omkring, endast tala om hvad han förstår; han förstår sköfla en stad, skära halsen at en senat, bryta upp en skattkammare i ett tempel och plundra Jupiter; han förstår sig på att göra falska nycklar, falska eder och falska testamenten; han förstår sig på att ljuga på forum, att besticka valmän och hjelpa sig dem förutan, att döda sina egårade kolleger såsom i Modena och att landsförvisa i massa samt är väl hemmastadd i andra småputs af furstar. Följande Cresars metod, förstår hen sig på att låna af en och låna ut åt en annan samt att skaffa sig vänner på båda sidor; han förstår sig på att med ett kraftigt språng hoppa öfver alla skrankor och gå ötver alla Rubiconfloder samt derpå med en stark ansats, som höjer sig öfver alla lagar, såväl gudomliga som menskliga, göra ett högt hopp och komma ned såsom konung. Han förstår sig på att göra allt detta, men begriper ej ett enda ord historia, politik eller moral .. Ingenting finnes i hans bok, som vi önska finna, men vi finna till öfverflöd hvad som är farligt att lära. Han tycker mycket om gamla ord, gamla mynt och gamla hjelmar, men tycker icke om gammal moral. Vill du diskutera med honom någon sats i grammatikan, i arkeologien eller numismatiken? Den som vill göra honom den äran, vore mycket dåraktig. Han skulle falla i snaran och spela honom i händerna. Folz af hans (Augusti) slag inse, hvad helst han än må göra, att de stå i samhällets bann; de ha med våld aflägsnat sig från detsamma genom ett brott, och de vilja återinträda deri genom slughet. De ha ej längre mer än en ärelystnad, att innästla sig hos hederligt folk. Till den ändan taga de på sig alla förklädningar; de gå öfverallt omkring och söka efter sin stackars förlorade heder: de likna krönta tiggare, som gå från dörr till dörr och bedja om aktning; och detta är den enda allmosa, som kan gifvas dem. Detta är förhållandet med Augustus? denna menniskoblod-drickare törstar nu blott efter en sak — beröm; denne röfvare af verldens kejsarrike önskar blott stjäla en sak till — sin äras återupprättelse. Men han försöker det omöjliga. Den vanmäkiga och förtviflade ansträngning han gör att rädda några få bitar af sitt rykte, denna yttersta ansträngning att hänga sin heder på den sista grenen, som håller på att falla, detta Cesars sista nappatag med den allmänra meningen, som är på väg att krossa honom, har nägonting vemodigt och löjligt sig, likt den sista grimacen af en hängd person eller leendet hos en gladiator, som vill dö med behag. Ceesars bok är den lifdömdes toilette, brottslingens bugning på schavotten för folkhopen, då han skall unlergå sin dom. Det är den sista dagens koketteri. Czeesar var så smutsig, att bödeln ej gerna skulle ha velat vidröra honom ; och han har snyggat upp fig litet, för att omfamna döden. Och han vill ha läsare! den oblyga uslingen! Läsare åt Cesar! Hvad skulle det göra dem för sodt? Har han den oklokheten att i ett töretal ställa frågor till sina läsare; men det skall bli liktorn, som besvarar dem.?