Aftonbladet – 25 april 1865, sida 2

ken dumhet af mannen! Medborgare och fri — sådan galning! Bestämdt sade han detta, utan att veta hvad han talade om. Förhållandet var, att hans arma hufvud var knäckt; han hade en farlig hjernaffektion — åtminstone var detta Augusti läkares tanke, och han kallade detta slags galenskap resoneringsmonomani och föreskref, att den skulle behandlas med fängelse. Labienus följde icke denna föreskrift, och derföre blef han icke botad, såsom man får se. Gubben Labienus var en bland dem, som hade sett republiken — detta var ej hans fel — men han var nog dåraktig att komma ihåg det, och deri bestod misstaget. Han befann sig under ett stort välde och var ej nöjd. Somliga menniskor äro aldrig nöjda. Dyster midt i den allmänna glädjen, trumpen midt i den romerska orgien, var han der, men tycktes vara annorstädes. Han tänkte såsom man tänkte på Fabrieii tid och hade otroliga manier, fantastiska idter och särskildt en förunderlig, besynnerlig och oförklarlig smak — han tyckte om friheten. Uppenbarligen hade Labienus icke sundt förnuft. Att tycka om friheten! Veten I, hvad det ville säga? Det var en retograd mening, ty friheten var gammal, och de nya männen älskade det nya systemet. Tiderna hade gått framåt och ideerna också; han ensam förblef stationär; han trodde på rättvisa, lagar, vetenskap och samvete — tydligen var han barn på nytt. Han trodde vidare med stoikerna, att straft är bra för brottslingar; och han önskade Augustus det enda goda, han trodde kunna hända honom, bot och bättring. Då han en dag vandradei Agrippas portik, möte han Gallio. Nu var Jumus Gallio en ung lärd, och Labienus var deremot en gammal dåre. Han var en allvarlig och mild ung man, väl uppfostrad och elegant, artig, försigtig och klok, en moderat stoicus; han var äfven spanior och romare, fri borgare och undersåte, en man af två epoker och två länder; han hade blandadt blod och en blandad mening, litet af det ena och litet af det andra — stundom med vemod betraktande frihetens graf och derpå ömt kejsarrikets vagga... Detta var den man, som: sällade sig till Labienus och sade: ?God dag, Titus! quid wgis, dulcissime, rerun? Hur mår du?? ?Icke alls väl, då kejsarriket mår väl, blef svaret. Åh, du är alltid vid dåligt humör, men jag har några nyheter att berätta dig.? Det finns inga nyheter för mig, så länge kom Augustus regerar.? ?Nå, jag vet att lu har varit förargad i trettio år och att lu icke skrattat en enda gång alltsedan riumviratet. Men hör på mina nyhete Augusti memoirer? ha nyss utkommi Och huru länge ha röfvare skrifvit böcser?? ?Alltsedan hederliga män gjort kejare. Ack, min kära Titus, du tänker då icke läsa dessa memoirer?? ?Jag skall läsa dem, Gallio; men — gråtande at blyg;el. — Och du skall besvara dem? Nej, Gallio, jag vill icke gifva ut någonting i letta ämne; jag vill icke disputera med honom, som har trettio legioner; i ett land, som ej är fritt, bör man förbjuda sig sjelf utt röra vid samtidens historia, och kritik i ett sådant ämne är omöjlig.? Du vill då cke upplysa allmänheten?? Jag vill ej bilraga att bedraga henne; ty i dessa tider san i sådana ämnen ingenting, som utkommer, vara godt, och ingenting vara godt, kom utkommer.? Men man försäkrar oss, att kritiken skall vara fri; tyranniet skall gifva litteraturen en veckas helg...? Boen är icke god och kan icke vara det. Om en man är nog brottslig att göra sig ill konung och nog enfaldig att göra sig ill Gud, tror jag att han icke kan ha alla le egenskaper, som erfordras, för att skrifva historia.? ?Du är på förhand viss på, att han hvarken har sundt förstånd eller god ro — hvad återstår då för honom att ha?? Han kan hvarken känna sanningen eller ga den, om han kände den. Och hvaröre sätter han sig i sinnet att skrifva hitoria? En historieskrifvande konung måste vörja med att abdikera. Han har ej gjort let, och detta är ett dåligt tecken. Och lerföre försvarar han landsförvisningarne och lofordar inkräktningen — ty jag har äst några sidor af boken.? ?Det var naurligt.? ?Och du vill att jag skall kritiera detta verk af okunnighet och lögner, silladt af två tusen centurioner och rekomnenderadt till allmän läsning af veteraner? Kritik? — belägring borde du ha sagt... Nej, jag skall icke skrifva om Augusti ?menoirer?. Folkets tystnad är en lexa för konungarne. Labienus skall gifva Augustus lenna lexa.? Var utan fruktan; om du önskar kritiker öfver detta stycke kejserlig litterur, om du önskar vaekra anmälningar, skall du å sådana; om du vill ha lärda afhandlinar skall det bli uppsjö på sådana... Ang stus är derföre säker på att få en publik, äsare, bedömare, kritici, afskrifvare och commenterare... Jag vet att arbetet skall nnehålla det sista inbördes kriget och till ch med Julii Cresars sista år. Kunde väl ågon tänka sig detta förverkligadt? Augutus utgifvande en bok om den revolution, van sjelf gjort! Hvad skulle man säga om n brottsling, som utgåfve ett försvar för itt brott? I min tanke begår han ett svåare brott än det första (ty det är lättare itt begå ett brott än att försvara det); men om detta andra brott är svårare, är det äf,en värre och mera olycksbringande, ty ffren äro talrikare och följderna varaktiare. Det första drabbar menniskornas lif, jet andra deras samveten; det ena dödar roppen, det andra själen; det ena förtrycer nutiden, det andra framtiden. Det är nm maka list atatalrnn ckanandat af nnrd.