Aftonbladet – 22 april 1865, sida 3

en, skulle vi se våra nordiska professorer (samt med dofl center), liksom af ett slags hemlig fruktan a för att blitva sammanblandade med språkfI mästare? (denna profana plebs!), arbeta sig illallt djupare och djupare ner i vetenska-Ipen i och för sig?, och sålunda bilda en II privilegierad och med lärdomens ?imposanta lemblemer? utrustad skola af idel textkritici -loch grammatikaliska formalister. Och var -I det detta vi behöfde? n I Det skulle icke kunna falla oss in att på I detta ställe göra något slags utförligare krin tik af de båda grammatikaliska afhandlinilgar, hvilkas titlar blifvit satta här ofvanför, r d äfven såframt vi egde insigt nog för att med någon rätt hafva ett ord med i dessa så ytterst specifika frågor. Vi frukta nem-Iligen, och visserligen icke utan skäl, att knappast tio läsare skulle följa oss till slutet. Det må vara nog med att nämna, det hr Widmarks disputation om de isländska substantivernas kasusformer åtminstone röjer en man, som studerat både sin Rask, sin Bopp och bröderna Grimm, att icke tala om Schleicher, Kelle och andra, hans hi-Istoriska framställning af Grimms och Rasks -jolika bemödanden för de isländska substantivernas inrangerande i tvenne särskilda hufvudflockar vittnar om en berömvärd öfversigt af hela frågan, af icke blott striden, utan äfven meningen deri, och såväl här, ;Isom på andra ställen i afhandlingen, utItalar han sin mening, oafhängig af auktoIriteterna. I hr Wisens opus finna vi ett I särdeles noggrannt aktgifvande på alla I möjliga slags ordfogningar i den äldre JEddan, och det hela uppenbarar framför allt en outtröttlig flit i att teckna sig till minnes och ett ordningssinne, som vet att hälla reda på sina klassifikationer. Hvarken det ena eller andra af dessa arbeten gör för öfrigt anspråk på att gifva något nytt uppslag i den isländ-ka grammatiken, begge sluta de helt tvärt utan ringaste tillstymmelse till konklusion, begge innehålla de egentligen icke annat, än en ordnad samling af mer och mindre kuriösa iakttagelser, gjorda på språkets gramatikaliska fenomener. För den, som på förhand har lust och lynne för detta slags linguistisk ört-examination, kan ett och annat såväl hos hr Wisn, som hos hr Widmark, vara intressant nog, men obestridligt är, att å andra sidan mycket här förekommer, som icke har den ringaste betydelse, såframt det icke skulle vara — omständlighetens. Vi vilja exempelvis endast anföra, huru hr Wisen på ett ställe (afhandlingens sid. 32) först förtäljer oss om den isländska ?dativus commodi et ineommodi?, med ur Eddan hemtade exempel, fyllande nära en qvartsida, derefter särskildt meddelar åtskilligt om dativen jemte accusativen? vid vissa verba, likaledes med exempel-belysning på en annan hel sida, men omedelbart derefter sjelf anmärker: man finner huru nära denna sednare dativus står den ofvan omtalade; någon sträng skilnad kan icke uppdragas dem emellan, och i sjelfva verket — är dativen vid nu uppräknade verber af samma art somi den nyssnämnda?, (alltså icke mindre än två berg om en råtta!). Ett annat exempel på grammatikalisk lärdom, hvilket synes oss i hög grad betecknande för den af oss ofvanför antydda riktningen till en den mest ofruktbara skolasticism, skola vi ur samma afhandling citera ; det är hela den framställning kr Wisen gör med anledning af det kända faktum, att i isländskan vissa verber stå med dativus, der de i andra språk stå med accusativus, dervid författaren nästan med förtviflan rifver sig i hufvudet för att komma under fund med i hvilka fall denna dativus är att anse som en egentlig, sannskyldig, akta dativus ?i inskränkt mening?, samt i hvilka andra den inmariga skälmen måhända snarare i själ och hjerta är — en dativus instrumentalis, (för menskliga ögon likna de nemligen hvarandra till utseendet å 8 y måprendre?, om än en och annan äkta dativus, enligt den hederliga Grimms pittoreska uttryck, har instrumental färg?, men det är de grammatikaliska begreppen, som det här kommer an på, och en drifven filolog släpper icke dessa så lätt). Förutsatt nu, att allt detta för någon annan menniska, än författaren sjelf, är mera uppbyggligt, än det synes oss, tillåta vi oss dock att hemställa till enhvar, huruvida detta möjligen kan intressera en vidare krets, huruvida, för att tala mera rakt på saken, det är med detta och dylika slags lärdomsprof man kan anses qvalificerad att bestrida en så vigtig och omfattande akademisk lärarefunktion, som den i de nordiska språken, och i allmänhet att föra den humanistiska bildningens talan från en kateder, der det af flere speciella skäl kommer hufvudsakligen an på att väcka de unga åhörarnes håg, att rifva med sig, alt föra framåt, förutom naturligtvis att åstadkomma resultater af åtminstone något mera allmängiltigt värde, än vissa grammatikaliska observationer på torra växter?. Vi komma nu till det tredje af de ofvanciterade akademiska arbetena, hr Wisens kommentarier till Eddans h eltesånger. Vi hafva redan från början medgifvit, att detta opus i sjelfva verket är af helt annan betydelse, än de båda grammatikaliska afhandlingarne, det går äfven i en riktning, som åtminstone lofvar något helt annat, än dessa; vi skola villigt erkänna allt hvad vi med godt samvete tro oss kunna erkänna. (Forts. följer.) Po re bre i Propheten Esaias, oversat fra Grundtexten, af D. G. Monrad. Det kan icke annat än utgöra ett ämne för beundran och aktning, att en man, som exministern Monrad, efter de politiska hvälfningar han genomgått och den politiska bana af djupt ingripande verksamhet han tillryggalagt, eger en sådan själskraft, som detta hans sednaste arbete utvisar. Han