Aftonbladet – 21 april 1865, sida 2

KP RR Mm VERSA MAIA VAA Må SEPA El. ENorges arbetareföreningar. I. Af de eocialistiska rörelser, som i betydlig mån ingingo i och satte sin prägel på 1548 års revolution i Frankrike och Tyskland, nådide en efterdyning äfven till Norden. Dem på sin tid ryktbare Marcus Thrane och hans anhängare blefvo den socialistiska lärans förkunnare i Norge, hvars arbetarbefolkning af dem rycktes in i en verksamhet, som det der liksom annorstädes omsider blef brottmålslagens uppgift att hämma. Vi höra ej till dem, som blott ega ogillandets och fördömelsens känslor och ord för de obemedlade och mindre bildade, s. k. lägre klassernas förvillelser, ty vi påminnas af en dagligen sig förnyande erfarenhet derom, att samhället, d. v. s. de politiskt berättigade klasserna, maktens beati possidentes, äfven bära sin börda af förvillelser, som — i grunden svårare än de förra — äro deras på en gång anledning och, i någon saån, ursäkt. Till en ny förvillelse gör sig samhället skyldigt, då det betraktar och behandlar sådana företeelser, som de socialistiska sträfvandena för halftannat årtionde sedan, såsom endast vanvettiga och brottsliga tilltag; då det ej ens låter dem gälla för hvad de åtminstone och obestridhgen äro, nemligen en — visserligen i form och medel oberättigad — men till god del välförtjent kritik af ett outhärdligt, ohållbart, Pejukt? samfundstillstånd; då det försummar att lyssna till händelsernas varnande röst, då det intet lär och intet glömmer? och blott hastar att komma tillbaka till status quo. Vi mena ej, att socialismens anspråk bort förmi samhällena till positiva åtgärder af samma eller likartadt slag, som t. ex. de franska nationalverkstäderna, för att lyfta de arbetarde klasserna ur deras betryckta läge, men väl hade de bort kunna kraftigt erinra om pigten att undanrödja hindren för den fria verksamheten, hindren mot bildningens tillgänglighet äfven för de i ringa vilkor födde, o. s. v. Ser man samhället försumma äfven detta, och ser man — hvilket ej kan bestridas — att just arbetarne sjelfva och de allena gjort sig erfarenheterna från socialismens vikingaälder till godo och sedermera sökt inom den allra strängaste laglighets gränser lösa det stora sociala problemet, så torde domen öfver socialismens och socialisternas ungdomsförvillelser billigtvis böra falla ganska mild. tyHvad vi yttrade om den bättre insigt såväl i syftemål som medel, hvarmed den till en tid at vilseledande, socialistiska teorier bländade arbetarbefolkningen lemnade revolutionsåren bakom sig, gäller ej blott om de från bottnen upprörda samhällena på Kontinenten, der under sista årtiondet arbetar-associationer utbredt sig med undransvärd hast och frambragt lysande resnitater. Det gäller ock om Norge, der den sanna tanke, den oafvisliga sociala fordran, som i Thranes agitationer fick ett omoget och afskräckande uttryck, ledt till föreningar mellan arbetarne, hvilande på grundsatsen af sjelfhjelp, hvilka sedan gjort betydande gagn och äro stadda i jemn tillväxt. Då till likartade bemödanden hos oss de första stegen helt nyss tagits af arbetare och för deras bästa nitälskande män i vår hufvudstad, torde en kortfattad öfverblick af NorEt arbetare-föreningar i närvarande ögonlick ega ett allmännare intresse och kunna såväl lemna en eller annan nyttig anvisnin som äfven lända till uppmuntran att fortgå på den beträdda banan. Oberäknade en mängd större eller mindre sjukhjelpsföreningar i Kristiania, finnas nu arbetareföreningar i följande tolf städer: Bergen, Throndhjem, Tromsö, Stavanger, Kragerö, Brevik, Porsgrund, Skien, Laurvik, Horten, Moss, Frederikshald, och för närvarande äro dylika påtänkta i Kongsberg och Aalesund. I Bergen, der Thranes utskickade ej mötte några sympatier, stiftades den ännu bestående arbetareföreningen den 3 Juni 1850. Såsom verksamme för dess upprättande nämnas numera aflidne adjunkten Brömel, teol. kand. A. Grönning och sedermera stadsskrifvaren i Throndhjem Solberg, hvilka af några arbetare anmodats om bistånd med råd och dåd. Bergens arbetareförening hade i början mycken framgång och räknade redan 1852 sexhundra ledamöter; åren 1853—1858 nedgick antalet, men har sedermera åter stigit och utgjorde sistlidne år 1455. Dess ändamål är ej blott att bereda medlemmarne materielt understöd, utan ock att böja deras bildning genom föreläsningar och tillgång till lärorik läsning. Ledamöternas veckoafgift var i början 2 skilling (norskt), hvartill kom 3 sk. vid en ledamots eller hans hustrus frånfälle; veckounderstödet vid sjukdomsfall utgjorde 1 specie, och vid dödsfall utbetaltes en begrafningshjelp af 20 specier. Föreningen antog år 1851 en läkare att tillse medlemmarne och deras hustrur, och bestämde följande år, att ledamöterna skulle fritt åtnjuta medicin, bandager, blodiglar och koppning, hvilket sedermera utsträcktes äfven till hustrurna. — Detta kräfde emellertid förhöjda afgilter och föreningens stadgar af år 1863 bestämmer veckobidraget för ogift man, enkling eller man och hustru till 7 sk., för ogift qvinna eller enka till 5 sk. Såsom inträdesafgift erlägger ogift man liksom man och hustru 66 sk., men särskild afgift vid inträffande dödsfall upptages ej. Utom ledamotsafgifterna lar föreningen en ej obetydlig årsinkomst genom förräntning vf sitt kapital (de alltifrån början årligen uppkommande öfverskotten, som man dels atlånat i småsummor, ej öfverstigande 10 pecier, åt ledamöter, dels insatt i sparvanken på platsen), hvarpå 1858 afkastade 104 specier. Bristen på en passande lokal var till hin