Aftonbladet – 19 april 1865, sida 2

annan varit i så odelad besittning som Mozart, hvarföre också han alltid är lätt igenkänlig bland tusende. — Den derpå följande menuetten är i sin art knappast mindre beundransvärd, än andauntet i sm. Den ytterliga liflighet och eld, som likt en elektrisk ström genomlöper de markerade rytmerna uti det fröjdebrusande tonsvallet, skulle kunna rycka den mest förstockade flegmaticus ur sin dvala, och vid ähörandet af den tjusande melodien i trion, som uppbäres af klarinetten, flöjten och violinen, torde utan tvilvel den sträfvaste och mest inbitna melodiföraktare känna vissa skrup ler om befogenheten af sin absurda doktrin. Finalsatsen, med dess rika tematiska arbete, hvari ibland annat blåsinstrumenternas passager äro af en hänförande effekt, sluter sig på ett värdigt sätt, och utan ringaste spår af någon almattuing, till sina föregående syskon. Denna förträffliga symfoni, som man väl icke så sällan haft nöjet höra, äf ven af olika orkestrar, torde dock knappäst någonsin varit ypperhgare åttergifven än cenna afton, hvarlöre också verkan deraf blef desto större och bifallet för hvarje sats så mycket lilligare. Det andra storartade instrumentalverket, som man fick höra på denna konsert, var pastoralsymfonien, hvari Beethoven icke blott med sä mycken liflighet och hänförel-e skildrat de intryck och de många omvexlande behag som landtlifvet erbjuder, utan älven med en färgrik pensel målat många af dess yttre företeelser. Detta senare tyckes han dock sjelf icke gerna vilja att man Iså skall förstå och uppfatta, då han till förtydligande af sin afsigt efter symfoniens innehållsförteckning bifogade 4Mera uttryck af uppväckta känslor än egentlig målning.? Utan att haf.a tillgång till en så rik för att icke säga skenande fantasi som Beethovens nyaste biograf och loftalare qguundmöme, tysken Marx, som vid åhörandet af denna symfoni, ibland andra visioner, tycker i sin gravitetiska högvishet sig se 7gräskullarne skälfva af lefnadslust i soluppgången? samt tror sig vädra lukten af ?fosforsvafveldunstent under det härmade äskvädret i symfoniens fjerde sats, hvixen senare omständighet till yttermera visso beröres tvenne gånger — utan alt som sagdt vara begåfvad med en sådan fantasi, är det dock uppenbart för en hvar att Beetboven här med instrumentala hjelpmedel velat härma naturljuden, ej mindre åskan, stormen och I regnet än åtskilliga foglars ljud, ja han skref till och med sjelt i partituret foglarnes namn för de instrumenter, som skulle ätergifva deras ljud, nemligen ?Näktergal, Vaktel, Gök? för flöjten, oboen och klarinetteen. Sålunda försyndade sig Beethoven som kompositör emot den regel han sjelf såsom lkonstdomare adopterat och gillat, och enligt hvilken han förut på det bestämdaste sätt uppträdt emot Haydn i en dylik fråga och afgjordt klandrat denne för ett likartadt förtarande. Att emellertid obetingadt antaga ett berättigande inom konsten f en bloit och bar härmning af naturljuden skulle utan tvifvel hafva sina stora vådor, ty dermed vore gärdet engång för alla uppgifvet, och det kunde ju lätt falla en kompositör in, för att ra den idylliska taflan fullkomlig, att hanisin tonmålning äfven introducerade oxens rämande, fårets bräkande o. s v. Detta om hvad princip n i allmänhet beträffar. Att Beet oven i sitt verk tillämpat densamma på bästa sätt betager icke satsen sin sanning, lika litet som att hans snille och varma natursinne med stöd deraf skapat många både vackra och storartade effekter, som nu genom det förträffliga utförandet erhöllo all relief, och vunno mycket bifall. Emellan Vozarts och Beethovens stora instrumentalpjeser, som upplogo konsertens första och sista afdelning förekommo i den mellersta trenne vokaloummer ur Webers opera ?Euryanthe?, föregångna af operans vackra ouvertur, som i sina toner har så mycket att förtälja om den svärmiska riddartidens äfventyr. Sångnumren utgjordes af en intagande cavatinz, på ett högst utmärkt sätt och helt och hället i ötverensstämmelse med kompositionens anda åter gilven af fru Michaelis; en teroraria med både energiskt och musikaliskt uttryck sjungen af hr Avnoldson, samt slutligen första aktens melodiska och vexlingsrika final, hvari deltogo fru Michaeli och mll Jacobsson, hrr Behrens och Olson. Fru Michaeli och hr Arnoldson blefvo båda framropade, och de talrika åhörarne gåfvoi öfrigt esomoftast sin belåtenhet tillkänna med den vackra och lyckade konserten. På Dramatiska teatern hade man i går afton det nöjet att få återhöra den unge särdeles talangfulle violinvirtuosen Leopold Auer, som väckte så mycket intresse vid sitt besök härstädes för två år sedan. Hr Auer spelade i går ?Ballade och Polonaise? af Vienuxtemps, Schuberts Ave Maria?, Paganinis Perpetuum mobile7?, som utom all fråga gör skäl för namnet; vidare Wie