Aftonbladet – 15 april 1865, sida 2

vudet och gjorde ett svagt försök att resa sig upp, när han fick se Alcorta. Ligg stilla, Belgrano, sade läkaren med upprörd stämma; här är blott er gamla vän.? Han satte sig bredvid soffan och undersökte den sårades puls. ?Godt, sade han; nu skola vi bära honom i det andra rummet.? Pedro och Amalia inträdde i detsamma. Den sednare bar på armen en mängd långa linneremsor, som hon tillskurit enligt den gamle soldatens anordning. Kan ni använda dessa?? sade hon till doktorn. ?Ja, sefiora. Nu behöfver jag blott ett handfat med kallt vatten och en svamp.? Allt detta finnes förut i sofrummet.? Godt, sefiora?, sade doktorn och tog linneremsorna af Amalia. Eduardo tackade henne med en själfull blick. Alcorta och Daniel lyfte Eduardo i en länstol och buro honom med Pedros tillhjelp in i det rum, som var ordnadt för honom. Uttröttad och förvirrad af alla dessa oförmodade händelser nedsjönk Amalia i en fåtölj och lutade hufvudet tillbaka mot ryggstödet, medan hon strök de rika lockarne ur pannan, liksom om hon derigenom sökt reda sina tankar. De faror hon hört omtalas, det blod hon sett, det deltagande, den fruktan och beundran hon känt, de många olika saker hon sjelf måst anordna, allt detta var nästan för mycket för en person som var fullkomhgt ovan dervid. I hela sitt lif hade hon aldrig erfarit en så våldsam och oförväntad förskräckelse; alla häftiga känslor hade varit henne främmande, men naturen hade begåfvat henne med en utsökt finkänslighet och en liflig inbillnings