Aftonbladet – 15 april 1865, sida 2

STOCKHOLM iden 15 April Bref från Danmark. Köpenhamn den 10 April 1865. Med stor oro motse vi här det förestående mbytet af svenskt-norskt sändebud i Köenhamn. Hr Björnstjerna har på den orta tid, han vistats här, förstått att tillinna sig allas aktning och mångas vänskap. jet skulle derföre smärtsamt beröra 0ss, m han blefve kallad till annat håll; men ubbelt hård skulle förlusten kännas, om an, såsom ryktet berättat, finge baron lochschild till efterträdare; ty dennes faniljförbindelser i Köpenhamn skulle tvifelsutan, såvida han ej är mycket fast och jelfständig, föra honom in i en politisk iktning, som hvarken kan lända Danmark Her Norden i det hela till gagn. Attgrefve landerström lifligt önskar baron Hochschilds örflyttning till Köpenhamn, är tyvärr ganka troligt, ty bemälde grefves uppträdande afseende på den skandinaviska saken har ittills varit sådan, att man snarast måste äkna honom till denna saks fiender. Tillåt mig i anledning häraf rekapitulera en fdelning af denna frågas historia. I Den 23 Augusti 1863 öfverlemnade, d. v. lanske utrikesministern hr Hall till grefve Iamilton ett utkast till en allianstraktat, varpå svensk-norska regeringen aldrig gaf ågot direkt svar. Den 8 September s. å. völls på Ulriksdal hos konung Carl XV en sonferens, hvari friherre de Geer, grefve Janderström, hr Sibbern och friherre Grijenstedt samt den nyligen från Köpenhamn ill Stockholm ankomne grefve Henning Hanilton deltogo. Hvad å denza konferens gentligen beslöts har aldrig kommit till ifentligheten, men pålitlige män både i Malmö och Köpenhamn trödde sig få dagar fteråt med bestämdhet veta, att på detta ammanträde stafven bröts oåterkalleligt öfver den skandinaviska alliansen. Gentemot le starka påståenden om motsatsen, som vördes från de danska regeringskretsarne, nåste dessa röster förstummas: men utgånen visade, att de haft rätt. Den närmaste synliga frukten af öfverläggningen på Ulriksdal var afsändandet af depescher till Petersburg, Wien, Paris och London. Enigt vederbörande danske sändebuds berätelser till utrikesministeriet (jemför det i riksrådsfolkethinget den 26 Augusti 1864 ifgifna utskottsbetänkande, bilagorna IV och V) innehöllo de den 11 September till Wien och Petersburg afsända depescherna den förklaringen, dels att det i tidningarne meddelade ryktet om afslutandet af en allianstraktat vore förhastadt, dels att SvergeNorge skulle förblifva neutralt, så länge frågan blott gällde Holstein och Lauenburg, men deremot afstå ifrån sin passiva hållning, så snart tyska trupper inryckte i Slesvig. De samma dag till Paris och London afsända depeschernas ändamål var att inhemta Frankrikes och Englands åsigt om deras förhållande till den danska saken. Huruvida Danmarks sändebud i Petersburg och Wien, hvilka för öfrigt begge åberopade meddelanden af sina svensk-norska kolleger, egt fullständig och korrekt kännedom om de svenska depeschernas ordalydelse i hvad angick Sverges beslut attlemna sin neutrala ställning, i händelse Slesvig angrepes, torde vara tvifvelaktigt; ty i Postoch Inrikestidningar för den 22 September f. å. heter det härom, att de danska sändebudens uppgifter ej äro eller rätt väl kunna öfverensstämma med de verkliga förhållandena?. Det är skada, att man ännu alls ingen upplysning har derom, hvilka meddelanden samtidigt från svenske utrikesministerns sida gjordes till preussiska kabinettet; ty det kan väl ej antagas, att greve Manderström, på samma gång som han fann lämpligt att konferera med de fyra andra stormakterna, skulle helt och hållet lemnat å sido den femte stormakten, som just vid den tidpunkten eller åtminstone kort tid efter ifrigt underhandlade med Danmark om de sväfvande frågorna. Om det en gång lyckas att lyfta den slöja, som sålunda hvilar öfver svenska kabinettets förhållande till kabinettet i Berlin på den tid då repet lades i ordning omkring Danmarks hals, så skall man måhända bättre kunna förklara för sig grunden till det märkliga dubbla spel, som grefve Manderström på den tiden spelade mot Danmark, ett dubbelt spel, hvarmed han synes hafva haft för afsigt att inbilla danska regeringen, ait hon kunde räkna på Sverges hjelp till Slesvigs försvar, och på samma gäng åt sig a hålla en utväg öppen att i sista ögonblicket draga sig tillbaka. Då svenska läsare, såvidt vi veta, ännu ej haft tillfälle att få en klar inblick i dessa förhållanden, skoia vi här i korthet skildra dem efter de på sin tid i riksrådet meddelade aktstyeken. Den 5 Oktober 1863 affärdade grefve Manderström till svenska sändebudet i Köpenhamn två olika depescher. I den ena. vilken upplästes för hr Hall, lofvade svensk norska regeringen Danmark hjelp i händelse aj ett tyskt angrepp på Slesvig, vare sig att en traktat afslötes eller ej?; men löftet blef be stämdt modifieradt genom följande märkli ga sluttillägg: I alla händelser anmodar jag er (gretve Hamilton), att med bestämd het fästa uppmärksamhet på den uteslutan. de defensiva karakter, som vi i hvarje fall hafva för afsigt att gifva åt våra förplig: telser, liksom ock derpå att de äro inskränkta till de nu förevarande förhållanden, som föranledts af H. M:t konungens af Dan. mark vägran att återkalla patentet af 3C Mars. Det är nemligen en stor svårighet för hvarje stat att göra sig solidariskt ansvarig för alla de steg och handlingar, som en annan stat kunnat företaga och som kunna vara af den beskaffenhet att de helt och hållet förändra situationen?. Det är 9 ns rg