Aftonbladet – 15 april 1865, sida 2

emyndigades att lemna afskrift af den del depeschen, hvari Danmark får ovilkorligt n fte om bistånd från Sverges sida, men dere-n ot ej af den begränsande slutmeningen, soml1 sjelfva verket innehöll en återkallelse afls et gifna löftet, alldenstund det var enl: änd sak, att marskungörelsen skulle uppäfvas, så snart den redan då framlagda elles-grundlagen antagits af riksrådet. I en andra mera konfidentiella depesch, som refve Manderstöm samtidigt sände till Köenhamn, yttrar han sig närmare om det ör riksrådet framlagda författningsutskottet, afseende på hvars tidsenlighet depeschen ndas idel tvifvel och betänkligheter, i det len på samma gång påpekar svårigheten f att stadga en solidaritet i grundsatser ch intressen med en makt, som från ena tunden till den andra kan förändra ställingen och sålunda skapa en en helt annan : ituation än den, som var känd och gillad f den andra makten?. Denna not bemyndigades grefve Hamilon ej ens att uppläsa för danska utrikesninistern, hvaremot det ålades honom att j dölja det intryck, som det nya författvingslörslaget gjort på svenska regeringen. )m grefve Hamilton, hvilket ej kan betvifas, samvetsgrannt efterkommit denna beallning, så kan man nästan ej fatta, huru ar Hall ännu efter denna stund kunnat sätta någon lit till, att den skandinaviska alliansen skulle komma till stånd, och ännu minIre huru medlemmar af danska regeringen och män, som stodo henne nära, då och äfven längre fram kunde nästan offentligen försäkra, alt frellesförfattningens antagande ;j skulle lända till hinder för allianstraktatens undertecknande från svensk siua. Härvid må dock erinras om, att hr Halli?Dagbladet? för den 17 September 1864 — sävidt man vet, hittills oemotsagd — påstått, att grefve Hamilton likväl var bemyndigad att förklara att, derest danska regeringen fortfarande önskade allianstraktatens afslutande, grefve Manderström vore villig att taga de derför nödiga mått och steg. Detta lärer hänga ! sålunda tillsamman, att grefve Hamilton, då han mottog dubbeldepeschen af den 5 Oktober, begärde sitt afsked, i händelse svensknorska regeripgen drog sig tillbaka, och då skall han (förmodligen i ett privatbref) h fått ofvannämnda försäkran från grefve Manderström. Om nu detta förhåller sig så, som anfördt är, så vill det synas som om grefve Manderström gjort sig skyldig till en grof kränkning af tro och lofven och att han isjelfva verket lört Danmark ut på hal is. Om hr Hall och framför allt gretve Hamilton, som al dubbeldepeschen af den 5 Oktober måste draga den slutsatsen att svenska regeringen ej ville afsluta traktaten, haft fullt til fyllestgörande skäl att antaga, att den likväl skulle komma till stånd, är en fråga. som omöjligen kan på ett tillfredsstäliande sätt besvarus, så länge ej samtliga aktstycken, såväl offentliga som enskilda, äro tillgängliga. Det förefaller oss, som om grefve Hamilton, som — helt visst utan grund — inför mången står i en tvetydig dager, för sin egen skull ej kan fortfarande iasttaga tystnad. Den sveisk-norska regeringens hållning i denna sak är högst besynnerlig. På det under den 23 Augusti 1863 från dansk sida framställda alliansförslag gaf man allsintet svar. Först den 5 Oktober lofvade man Danmark hjeip; men, väl att märka, endast till försvar för 30-Marskungörelsen, som danska regeringen, enligt hvad grefve Manderström då visste, hade beslutit återkalla så snart den nya för konungariket och Slesvig gemensamma grundlagen antagits. Danmarks fiender, särskildt Preussen, hade fått besked om att den skandinaviska alliansen ej skulle komma till stånd. Hr von Bismarck sade det rent ut i preussiska deputeradekammaren. Märklig är också den förklaring, som svenska sändebudet på sin regerings befallning gaf hr Drouyn de Lhuys, då denne yttrat misstankar mot hans regering om oegennyltiga afsigter mot Danmark. Enligt riksrådets utskottsbetänkande (bilagan VI) yttrade svensknorska sändebudet, att konung Carl XV:s regering, derest hon hyste planer om en territoriel utvidgning för Sverge på Danmarks bekostnad, ej skulle uppträda så, som hon gjorde; hon skulle då snarare öfverlemna grannriket åt dess egna hjelpkällor i förhoppning om att bli vittne till, att det genom kampen bragtes i ett svagt och vanmäktigt tillstånd, som nödvändigt måste vara farligt för bevarande af Danmarks oafhängighet och monarkiens integritet. Men — det är ju precist, hvad konung Carl XV:s minister (Manderström) har gjort! Många skola kanske säga, att det vore bättre att quieta non movere, att ej rifva upp en sak, som mången under händelsernas lifliga vexling nästan glömt; men grefve Manderström är ännu den som styr Sverges utrikespolitik och det är vigtigt för oss alla att komma på det klara i den frågan, hvad vi af honom kunna vänta. Så länge han lär utrikesminister, skall ingen uppriktig skandinav sätta tro till, att svenska regeringen något vill uträtta för nordens sak. Konungen har fått en polisminister, som är sitt kall bättre vuxen än hr Helltzen. Förre polisdirektören Breestrup har trots sina 75 år mottagit det besvärliga värfvet at på samma gäng vara justitieoch kultusminister. Huru han, som aldrig suttitinågon parlamentarisk församling, skall kunna åtaga sig att genomföra de förestående vigtiga reformerna i rättsskipningen, är svärt att fatta. AA Ls Vi förbigå, hvad vår brefskrifvare yttrar om grundlagsfrågan. Hans spådom, attgemensamma utskottets förslag skulle antagas i landsthinget, men förkastas i Folkethinget, synnerligast i följd deraf att man bebållit de ahsurda Kongevalegenet. har gått i full